Depression och dödslängtan: Millenniegenerationen

Publicerad den av Eduardo Bresciani Publicerat i Kultursidorna, LivsstilMärkt , , ,

Ångesten definierar oss.

Vi tillhör en generation som är uppvuxen utan framtid. Allt har privatiserats, inklusive stressen och skulden. Vi har ingen anledning att tro att vi någonsin kommer kunna få det som våra föräldrar växte upp med. Många av oss kan bara drömma om att kunna köpa ett hus, bil eller bilda familj: mellan vardagsjäkt och 12-timmarspass på kaféet eller hemtjänsten väntar vi i bostadsköer eller på att något bättre jobberbjudande ska dyka upp. Det tar längre tid för oss att bli vuxna och vi förnedras i processen av hänsynslös byråkrati, utformad för att disciplinera oss istället för att hjälpa oss. Marknaden har expanderat bortom tidigare föreställning: om det för några decennier sedan funnits en ”köttmarknad” för relationer så har vi idag en mycket mer komplicerad verklighet, som kan gränsa till ren nätshopping. Det blir allt svårare för människor att bilda och behålla relationer. Om kapitalismen tidigare förutsatte familjen som sådan så bidrar den idag i lika stor grad till familjens upplösning. Ständig beredskap att rycka ut vid inringning av jobb är många människors vardag. Otrygghet har i nyliberalismens era paketerats om som frihet och flexibilitet.

Först blir vi stressade, utbrända och deprimerade, sedan gör vi memes om det.

Och ibland går vi ut i krig för att undvika det.

Millenniegenerationen som internetfenomen

En memecykel på nätet är idag otroligt kort. Så kort att IRL-generationens vuxenvärld knappt hinner börja förstå vad en specifik internetmeme egentligen handlar om, förrän nästa memecykel har kickat in och ersatt den gamla. Ständig uppdatering och förnyelse hör till memefenomenet, trots dess upprepande benämning.

I juli 2019 dök en ny meme upp som på bara några dagar gjorde sig förtjänt av uppmärksamhet från både massmedier och militära underrättelser. Facebook-eventet ”Storm Area 51, They Can’t Stop Us All” startade en våg av memes som fick det amerikanska flygvapnet att uttala sig offentligt om att det vore en dålig idé att försöka storma den mytomspunna militärbasen, och att de alltid är beredda att försvara USA och dess tillgångar.

Innehållet som spreds genom Storm Area 51-memen varierade från uppmaningar att frige samt ha sex med tillfångatagna utomjordingar, animereferenser och rymddroger, till skämt om att den planerade – verkliga eller fiktiva – stormningen skulle resultera i en militär massaker. I sistnämnda fall kunde det handla om både satir på militärens bekostnad och rena uppmaningar till deltagarna att mer eller mindre skojfriskt offra livet. Här mötte Storm Area 51-memen en ständigt närvarande strömning i memefloran: depressions- och självmordsreferenser – internetmemer av dödslängtan.

Memer och skämt som kretsar kring den uppväxande generationens dödslängtan, eller brist på livsvilja, är vid det här laget att anse som en egen subgenre bland internetmemer. Ett ämne som tidigare har behandlats med stor respekt och försiktighet av vuxenvärlden – lärare, föräldrar, kuratorer – hanteras numera med så många lager av ironi att det är svårt att avgöra vad som är på låtsas och vad som är ett uttryck för en autentisk, kollektiv ångest.

Det som tidigare skulle ha ansetts varit ”emo” är idag mainstream. Ungdomskulturen på internet är idag uppdelad i två större läger: fitness- och framgångsexhibitionism å ena sidan, med ungdomar som uppvisar ett polerat yttre, välmående och recept på den perfekta röven (eller, för den delen, resonemang kring hur man kan övervinna komplexen och vara nöjd med sin alldeles egna röv), och å andra sidan droger, självmordstankar och självironiserande memes. Den del av millenniegenerationen som inte är upptagen med att skapa sig en karriär med sig själva som varumärken sysselsätter sig istället gärna med att skoja om de egna förstörda förutsättningarna, om livet som arbetslös, om att springa mellan lågavlönade jobb, vara pank eller lida av mental ohälsa.

Kapitalistisk realism

Mark Fisher beskriver i boken Kapitalistisk realism en generation som växer upp utan motståndskultur, drömmar eller framtidsutsikter. Kapitalismen har konsoliderats som den enda tänkbara sammanhållande systemet för människors samlevnad och produktion. Han beskriver en generation av studenter som tycks lida av cynism och apati, men menar själv att det verkliga tillståndet hos denna generation kan beskrivas som en reflexiv impotens:

De vet att situationen är dålig, men de dessutom att de inte kan göra någonting åt det. Men denna ”kunskap”, denna reflexivitet, är inte ett passivt observerande av ett redan existerande sakförhållande. Det är en självuppfyllande profetia.

Resultatet är en epidemi av mental ohälsa och inlärningsproblem: ”Att vara tonåring i Storbritannien idag, skulle man utan överdrift kunna hävda, håller på att omklassificeras till ett sjukdomstillstånd”. Han beskriver vidare hur de tonåringar han möter befinner sig i ett tillstånd han benämner som depressiv hedonism, ett tillstånd där de drabbade – till synes en hel generation – upplever en känsla av att någonting saknas, och att detta saknade, vad det än må vara, ersätts av ett ständigt sökande av njutning. Detta njutningssökande kan bestå av olika delar: att ständigt vara uppkopplad till underhållningsnätverk (sociala medier, musik, kulturkonsumtion och internet), alkohol- och drogmissbruk, att söka kickar.

Kapitalismen är ett dysfunktionellt system, eftersom att kostnaden för att det ska framstå som fungerande är så hög, i avseende av mentalsjukdomar, missbruk och en popularisering av självdestruktiva beteenden. Den som inte trivs med tillvaron kan idag sysselsätta sig med en mängd aktiviteter, såsom mediekonsumtion och ständig internetnärvaro, och självskadebeteenden manifesterade genom ätstörningar, drogmissbruk eller en ständig späkning av kroppen genom träning och fitnessregimer. I andra fall vänder sig dessa ungdomar till utåtagerande sammanhang, där destruktiviteten inkluderar våld, olika uttryck för kvinno- och människohat och modern nihilism. I USA är det yttersta uttrycket för detta ett närmast kulturell fenomen, som manifesteras genom masskjutningar och attentat begångna av tonåriga eller tjugo-nånting-åriga män. Dessa strömningar, och de miljöer som de är sprungna ur, är av händelse också av särskilt intresse för att kartlägga moderna reaktionära rörelser.

2000-talets Me ne frego

Bland manligt dominerade nätforum går det att skönja en specifik form av internetjargong, ofta kopplad till nyfascistiska och antifeministiska ideal. Dessa miljöer har lånat metaforer från bland annat Matrix, i talet om att ”svälja det röda pillret”: den som har blivit s.k redpilled person har sett igenom vardagens Matrix och vänsterlögnerna som bor i detta, och blivit högerradikaliserad. Det medföljer i begreppet en uppfattning om att den som svalt det röda pillret också har sett igenom de feministiska, antirasistiska och ”marxistiska” lögner som man menar genomsyrar samhället och kulturen (i amerikansk engelska refererat till som liberalism). Men dessa personer, som redan balanserar på konspirationsteoriernas rand, kompletteras också av de som väljer att gå längre och förklarar sig själva som blackpilled: inte enbart upplysta av sakernas tillstånd, utan också med en insikt om att allt är kört – det finns ingenting att göra utom att inse sin plats i världen, och kanske dra världen med sin ned i fördärvet.

Hit hör den lilla, men vida omtalade, incelmiljön bestående av män som har ”insett” att de har blivit felfördelade i samtidens orättvisa upplägg, förlorat eller aldrig haft tillgång till kvinnors kroppar, och slutligen dragit sig tillbaka i manliga gemenskaper av cynism och nihilism (1). Det är en marginell miljö, men särskilt intressant av två anledningar: de beskriver sin vanföreställda (men inte helt grundlösa) uppfattning om orättvisor, och vad som egentligen är sociala och sexuella samhällsförändringar, samt att de förkroppsligar en variant av maskulin dödslängtan – som vi har sett många gånger genom 1900-talets historia.

Det kan tyckas som en avlägsen jämförelse, men dessa maskulina upplevelser av orättvisor och dödslängtan är, på samma sätt, bärande teman inom militant fascistisk ideologi, så till den grad att historiska fascister ofta har gått i strid med just dödsföraktet som emblem. De italienska fascisternas miliser, som tog inspiration av elitförband och frikårer, hyllade våldet med ”me ne frego” som slogan, översatt till ungefär: jag bryr mig inte. Samtidigt gick de spanska falangisterna i strid under valspråket ”viva la muerte!” – leve döden! – och stämde därmed in i en tradition av fascistisk dödskult som hållit i sig än till våra dagar. Idag hyllas de mellankrigstida fascisterna av bl.a italienska nyfascister i CasaPound-rörelsen, och bland moderna svenska fascister som lånat me ne frego som sitt valspråk. Utan vidare utvecklad förståelse av den fascistiska rörelsen skulle den för en tillfällig betraktare rentav kunna framstå som ett förkroppsligande av just den dödskult som omgärdar maskuliniteten.

Dödskult som religion

I utrymmet mellan den kapitalistiska realismens reflexiva impotens, verklig ekonomisk eller social utslagning och nihilistisk dödslängtan, finns en särskilt tydlig tredje strömning: islamofascismen. Den rörelse som IS förkroppsligade i och med sitt kortlivade kalifat kan och bör först och främst förstås som en reaktionär och revolutionär rörelse – fascism för den muslimska världen. Vi kommer här inte fördjupa oss i det ideologiska innehåll som klassificerar IS som en fascistisk, reaktionär rörelse, utan nöjer oss med att förstå den grund på vilken organisationen lyckades rekrytera västerländska fanatiker till sin sak.

De mest radikala formerna av fascism söker sig alltid åt dödskulten för att motivera sina frivilliga att utföra de mest brutala av dåd. Det som IS hade att erbjuda sina frivilliga var, precis som för Fasci italiani di combattimento eller Falange Española, en sak att dö för. Genom att erbjuda sina följare möjligheten att dö martyrdöden ger man dem också en gemenskap, någonting att leva och slåss för. Känslan av samhörighet är viktig, eftersom den i allt större grad saknas i det kapitalistiska samhälleliga livet, och dödslängtan spelar en central roll för att knyta en ultramaskulin miljö till sig i den väpnade kampen.

I IS fall handlande det om att appellera till ungdomar – företrädesvis barn till invandrade föräldrar och konvertiter, två grupper som är som mest benägna att företräda radikala religiösa eller kulturella tolkningar – som på något sätt kände sig exkluderade i den europeiska kultursfären. Det rörde sig delvis om utbildade och radikaliserade människor, men inte minst om ungdomar som förlorat all känsla av samhörighet, vilka inte blivit inkluderade i samhället och kanske också tidigare ha varit engagerade i kriminalitet och drogmissbruk (2). Känslan av att sakna mening är för denna saks skull central: på många sätt har IS tagit formen av en extrem nihilistisk rörelse som med Gud och religionen som front har sysselsatt sig med sådana aktiviteter som västerländska incels bara kan drömma om. Plundring, våldtäkter, mord, att ta det som rätteligen tillhör mig. Allt detta motiverat med en sak: längtan efter döden, till och med strävan efter den, för i döden finner fascisten sin belöning.

…

We're all wondering how we ended up so scared;
We spent ten long years teaching our kids not to care,
and that "there's no such thing as society anyway”.
And all the rich folks act surprised
when all sense of community dies,
but you just closed your eyes to the other side.
Of all the things that she did,
Thatcher fucked the kids.
(Frank Turner, Thatcher fucked the kids)

Noter:

(1): Incelmiljön (involuntary celibacy) utgör i själva verket en bisarr blandning av de två främsta ungdomskulturerna, som en mix mellan utseendefixering och depression, uttryckt genom internetforum och grova intern jargong. Självhat, genom självidentifiering som betamän – fula, misslyckade och av biologiska skäl inte möjliga att attrahera kvinnors uppmärksamhet – är här ett uttryck för den upplevda hierarkin, där attraktiva alfamän utgör ett ledande sexuellt skikt. Enligt denna världsbild ska också den kvinnliga populationen vara indelad i liknande alfa- och betaindivider, men den upplevda orättvisan uppstår i och med att kvinnor (genom sitt ”sexuella privilegium”) kan strunta i hierarkin – betakvinnor ligger inte med betamän, och därmed blir de sistnämnda ensamma i ofrivilligt celibat. För vidare inblick i incelmän rekommenderas lyssning av podden Uppgång och falls avsnitt 12: Det svarta pillret, samt pilotavsnittet av Apans Anatomi: Betaupproret.

(2): Det kommer heller inte som en överraskning att också drogmissbruket följde många IS-soldater ned i graven, då såväl amfetaminer och narkotikaklassade medel som Tramadol fungerade som krigsdroger för att stärka soldaternas mod.

Lämna en kommentar