Snövit

Tillägnas Hirō Onoda.

Hon får kisa först, så hon vinklar ner persiennerna en aning, och så framträder gården. Promenadstråket till tvättstugan är sopat nu, liksom bilvägen som går mellan hennes hus och grannhuset. Våren ligger i luften, men gräset är fortfarande gulbrunt, sprött, och här och var syns smutsiga små snöpyramider. Ännu en vår. Hon spanar mot parkeringsplatsen och tvättstugan. En granne, någon hon inte känner igen, traskar mot hennes port med två soppåsar i nypan.

Där! Är det han? Nej, bara en snöhög, i skuggan av en buske. Blicken stannar, sjunker. Ingen Snövit i dag. Hon vet ju egentligen inte om han heter så, eller ens om det är en han, men vid det här laget spelar det inte längre någon roll. För henne är han Snövit. Han brukar synas till så här dags, tidig eftermiddag. Ibland ligger han på trapporna upp till grannhuset, med huvudet kokett vilande mot ett trappsteg och svansen i rörelse – spetsiga tag i luften, redo för lek. När någon promenerar förbi händer det att han springer upp och vandrar fram för att bli kelad med. Han brukar lägga sig framför sin utvalda klappare då, bara välta på fläcken och invänta smekningarna. Så självklar och säker på att han förtjänar det.

Hon kan inte minnas att hon såg honom förut, innan allt började. Då vandrade hon också sällan på gården, och stod än mer sällan så här och såg ut över den. Men under den här tiden har han blivit en trofast kamrat, någon att mäta tiden mot och njuta av på avstånd. Inte för att han vet om det, Snövit.

Hon står kvar vid fönstret tills hon hör den välbekanta dunsen i trapphuset. Hon vrider om persiennen och korsar vardagsrummet till hallen. Stannar upp ett slag och tar på sig vinylhandskar medan hon förvissar sig om att han försvunnit ned för trapporna. Sedan låser hon upp och gläntar på dörren. Kontrollerar först att han tagit med sig hennes soppåse, enligt överenskommelse. Jo. Hon sträcker ut en hand och tar in de tre kassar som lämnats i soppåsens ställe, en efter en. Hon bär in dem till köket och ställer dem på kartongbiten som ligger bredvid kylskåpet. Varje förpackning sprejar hon med desinfektionsmedel innan den ställs på sin plats. Hon vrider vant på artiklarna – krossade tomater, pulvermos, bönor – och packar upp tvål och glödlampor med en gång. De tomma förpackningarna läggs i soporna, tillsammans med handskarna. Sedan trycker hon ut alkogel ur flaskan på köksbänken och tvättar händerna

Medan hon torkar händerna hör hon tvättmaskinens vänliga pip från badrummet. När hon skaffade den såg hon det som en lyx. Att aldrig mer behöva springa och boka tvättid, ställas inför oskurade golv eller kvarglömt ludd i torktumlaren. Nu har den blivit en livsnödvändighet, liksom varuleveranserna från Ica. Flera gånger i veckan slänger hon in underkläder, handdukar och lakan. Även om det bara är hon här känns garanterat rena textilier extra bra mot hennes kropp nu. Hon öppnar och stänger luckan igen och sätter igång torktumlarfunktionen. Tvättar händerna igen.

Matleveransen och tvätten klar. Hon väger på fötterna, drar åt spännet på ena toffeln. Dags för en kopp kaffe.

Kaffet känns slipprigt och tungt i munnen. Det är mjölken. Mellanmjölk, inte lättmjölk, som hon alltid drack förut, när hon kunde handla själv. Hon har försökt få honom att rätta till det där, men han har blivit svår att få tag på. Skickar ibland någon annan, en yngre kille från affären, med varorna. Så hon har försökt vänja sig, tänkt att det kanske är bäst att inte störa honom. Så länge pensionen fortsätter att komma, och så länge autogirot till affären som hon fått hjälp att ordna i telefonbanken också gör det kommer hon, verkar det som, att få sina varor säkert levererade till dörren. Hon slår i mer kaffe, mest för att inte slösa på det. Men ingen mer mjölk. Öppnar köksfönstret för att vädra. Av det hon sett utanför under den här tiden är det inte alla som har samma tur som hon. Nu ser hon till exempel Sofia gå där nere, med ungarna i släptåg och två tunga pappkassar i händerna. Inga munskydd. Ena pojken ser snuvig ut, det glänser runt näsan och under munnen på honom.

Åsynen av Sofia påminner henne om kuvertet hon öppnat och sedan ignorerat. Den kom i tisdags, räknar hon ut. Eller var det i måndags? Alla dagar har blivit så lika. Hon plockar upp det från tidningshögen, tar en klunk kaffe och fiskar upp A4-arket igen. ”Stambyte!” Alltid dessa utropstecken. Man uppmanas välja en av två dagar, tisdag eller torsdag, under nästa vecka, för en första inspektion. Medarbetare från JM Entreprenad ska då komma in, med huvudnyckel om man inte är hemma, och kontrollera förutsättningarna. Vid frågor ska Sofia, föreningens ordförande, kontaktas. Det står inget om hur många ”medarbetarna” är, eller om hur de resonerat om smittorisken. Och vilka ”förutsättningar”? Det är frågor hon skulle kunna ställa till Sofia. För att inte tala om det kloka i att sjösätta ett sådant projekt mitt under en pandemi. I stället har hon låtit kuvertet ligga på högen av reklamblad och tidningar som hon inte kommit sig för att slänga. Hon lägger tillbaka det på högen, ovanpå den sista tidning hon mottog innan prenumerationen löpte ut.

Den är nog ganska gammal nu, men det blev ju så tröttsamt, till sist, med de svarta rubrikerna. Hon orkade inte läsa mer, så de kan lika gärna ligga här, tillsammans med fönsterkuvert och reklam. Bråte från samhället som det en gång var, när sådant hade något slags innebörd. Radion har hon heller inte skruvat på sedan dess, sedan förut. I vardagsrummet finns ju cd-boxarna och en liten stereo, som räcker utmärkt för hennes behov. Det kanske är dags för lite musik? Hon behöver muntras upp.

Hon väljer Beethovens tredje symfoni, den heroiska. Det känns lämpligt, med tanke på dagens utmaningar. Kurt Masur håller i taktpinnen, med den äran, och det är Dresdenfilharmonikerna som spelar. När allegrons två inledande, pampiga toner stöter emot henne från kompaktstereon står hon på sin post vid fönstret igen, och känner sig faktiskt lite bättre. Det är ännu ljust ute. Ingen Snövit – det har hon heller inte väntat sig. Om han ännu inte visat sig vid tre brukar det betyda en dag utan något framträdande från honom på gårdens lilla tablå. Kanske, tänker hon, sover han dessa dagar, i någon av lägenheterna där på andra sidan, och ger sig ut om natten, när hon själv ligger och vrider sig i lakanen. Men annars strövar Snövit fritt över gården, och säkert längre ändå. I hallen står hennes egna sommarskor fortfarande i skostället. Vinterkängorna slumrar i sin låda i källaren. Men Snövit är bror och du med främlingar och grannar, och ett med sin omgivning. Vad vet väl han om pandemier? Nu har Masur kommit in på nästa sats, begravningsmarschen, och då minns hon något hon hörde medan hon fortfarande lyssnade på radionyheterna: att katter – också katter – kan utgöra en smittorisk. Ingen förskonas, inte heller Snövit. Måtte du klara dig där ute!

Nästa dag står hon med händerna i en svärmorstunga som hon tänkt plantera om när dörrens ringsignal skär genom lägenheten. Hon behåller handskarna på och stegar brådskat till hallen. Har det med matleveranserna att göra? Stannar, sväljer, skjuter locket från dörrögat och tittar ut. Sofia tittar stint tillbaka, som om hon anar hennes närvaro innanför dörren. Rött läppstift på de nedåtböjda mungiporna. Att vända om och gå är därmed inget alternativ. Hon låser upp och öppnar en glipa, inte mer än att hennes röst kan höras genom den. Ja? Jo, det gällde brevet. Brevet, frågar hon dumt. Ja, om stambytet! Vi hörde inte av dig, och killarna behöver veta när de ska komma. Just det, säger hon försiktigt. Jo, jag ska svara. Jag hör av mig. Sofia säger något mer, men hon drar igen dörren innan hon hinner höra vad. En stunds tystnad, sedan hör hon henne klampa iväg i trapporna, kanske på väg för att hemsöka en annan granne.

Hon tar av sig handskarna, tvättar händerna och sätter på vattenkokaren. Vankar av och an i köket. Täcker kuvertet, som grinar illa mot henne från köksbordet, med en gammal korsordstidning, som hon redan för länge sedan arbetat sig igenom. Hon lägger en tepåse i den stora, gula muggen och slår sig ner i soffan. Djupa, långsamma andetag. En hand på bröstet. Koftan känns stickande, korvar sig vid axlarna. Hon stiger upp igen, går till badrummet och tvättar händerna en gång till. Om tio dagar, kanske sju, vet hon vad den här påhälsningen kan ha kostat henne.

På natten blir hon liggande länge utan att sömnen kommer. Framför sig ser hon vätskedroppar fladdra in genom glipan i dörren, små partiklar som färdas in i hennes ögon, näsa och svalg, till slemhinnorna. Hon stiger upp, dricker ett glas vatten. Morgonrocken känns sval mot benen och axlarna. Hon överväger att fortsätta med svärmorstungan, som stått övergiven med växtnäringen bredvid sig sedan besöket. Men hon är för trött för det, kraftlös utan att vara sömnig. Nu är den sista snön borta, ser hon utanför. En liten lastbil, med mjukt brandgula sirener tända i natten, färdas systematiskt fram över vägen där nere. Grusar de nu? Nej, inser hon, det måste vara sandsopning. Rutinerna ska upprätthållas där ute, för de som måste utsätta sig för riskerna. Eller, tillägger hon, med en tanke på Sofia, för de som struntar i vilket. De är i krig, i undantagstillstånd, men fienden är osynlig, ytan är lugn och stilla, och för den som vill finns möjligheten att bara fortsätta som vanligt. Nog har hon sett dem springa på gatan och på gården. Häromveckan stod några och grillade. De lutade sig över varandra, skrek och skrattade. Så mycket har hon sett.

Det blir inte mycket mer sömn den natten. Åtminstone tror hon inte det. Minns inga drömmar. Men rutinerna ska upprätthållas även här inne, och vid sjutiden strör hon ut havregryn ur påsen i kastrullen. Högst en portion kvar, kanske två. Som vanligt kommer hon att få gå över till filmjölk i slutet av veckan. Grannen ovanför nyser, som han brukar göra. Stril och nysningar är vad som hörs genom taket. Hon kan inte minnas att hon stötte ihop med honom i trapphuset förut, men så bor ju många i huset också. Av någon anledning tänker hon sig att han är i hennes ålder. Grånat hår och böjd rygg, men kanske lite överviktig. Det är kraft i de där nysningarna. Bastoner. Sitter han också förskansad inne hos sig, som hon? Ser han också människorna på gatan och gården, de obrydda? Om Sofia får som hon vill och de tvingas öppna för entreprenörerna, eller medarbetarna, eller vad de nu kallar sig, kommer hon kanske att få en möjlighet att fråga honom om det. Om de ännu kan andas vid det laget, förstås.

Och nu är Snövit på strövtåg igen! Han ser nyfiken ut, pigg. Snusar på något vid en buske, balanserar på muren längs promenadstråket, hoppar ner och stryker efter väggarna. Så, ja, Snövit. Det är bra. Vad ska du finna på i dag? Han sätter sig näpet vid en vattenpöl och kisar mot solen. Ja, var tog snön vägen? Hon tar en sked gröt, följer honom uppmärksamt med blicken. Efter en stund är det som att han reagerar på något, tar spjärn mot marken och far iväg några meter. Sedan stannar han upp, men slinker runt hörnet och ut ur sikte. Hon kikar förebrående åt andra hållet – en hundvandrare? Vilken gläfsande bäst var det som skrämde dig nu? Men ingen framträder. Hotet var osynligt, men kanske inte mindre farligt för det. Det är något hon kan förstå mycket väl.

Tisdagen kommer och går. Onsdagen också. När klockan passerat tolv på torsdagen har hon nästan tillåtit sig själv att andas ut och blåsa faran över, men då ringer det på dörren igen. Den där elaka, vassa tonen som hon aldrig gillat, inte ens förut, när det gick att ta emot besök. Hon lägger ifrån sig sin bok, men stannar kvar i sovrummet. Här kan jag förbli. Jag är inte hemma. Och det blir tyst igen, även om det känns som att tonen hänger kvar länge i den stilla luften där inne. Hon tassar upp till köket och hallen, släcker lamporna och drar ner rullgardinen i sovrummet. Tar ändå med ett munskydd och vinylhandskar tillbaka och lägger fram på nattduksbordet, för helt säker är hon inte än.

Mycket riktigt, en kvart senare hör hon signalen igen. Nu är hon förberedd, om än osäker på inför vad, och sätter på sig sina skydd. En ringsignal till, två tryck på ringklockan den här gången, och fyra hårda toner, in-ut, in-ut, som dansar mot hennes huvud. Hon sitter blickstilla på sängkanten, med huvudet vänt bort från dörren och mot fönstret. Hon tänker inte hålla för öronen, det ska de inte få henne till. Av gammal vana söker hon av gården med blicken. Den som ändå vore du just nu, Snövit. Och så hör hon ett nytt ljud. En nyckel som sätts i låset. Det får upp henne. Boken faller i golvet. Utan tofflorna på går hon genom vardagsrummet och fram till ytterdörren precis i tid för att greppa dörrhandtaget medan det trycks ner utifrån. Den som försökt öppna ger efter, kanske i ren förvåning, men finner sig snabbt och drar emot. Inte tillräckligt för att helt öppna dörren, men så att trapphusets kalla luft slår in mot henne och så att hon kan se ett ben utanför, klätt i slitstarka, grå arbetsbyxor.

Ni kan inte komma nu, försöker hon. Någon, inte den som står närmast henne, säger något. En mörk mansröst, kanske ett slaviskt språk. Och så flyttar sig benet och Sofias ansikte dyker upp i den lilla strimman. Hon backar så långt hon kan utan att släppa dörrhandtaget. Inte nu, bara, säger hon. Men snälla du, killarna är här nu och måste komma in. Det tar inte alls lång tid! Ansträngt leende. Du svarade ju aldrig om dagarna, och de har faktiskt ett schema att följa.

Hon har inget att säga om detta, skakar bara på huvudet och backar ytterligare en millimeter. Men du. Vi försökte ringa, men vi kom inte fram. Kom igen nu. Irriterat. Och så, med käck röst och höjda ögonbryn: Det här går fort! Det blir tyst en liten stund, och hon förstår att hon måste säga något.

Hur har ni tänkt att, ja, hur många är ni, får hon till slut fram. Rappt svar från Sofia: Bara de här två. Hon nickar mot de fördolda gestalterna bredvid sig och säger igen: Det går fort!

Och smittspridningen då? Ska ni springa här och, ja, är det verkligen säkert? Sofia rynkar på ögonbrynen, verkar inte ha något svar på det, så hon samlar mod till sig och tillägger: Nej, det kan jag inte tillåta. Vi är mitt i en pandemi. Om ni inte har hört det.

Till sist finner sig Sofia. Men – pandemi? Eller, hur menar du då? Hon är tyst. Sofia fortsätter. Det där var ju, ja, det var ju flera år sedan nu. Om du menar pandemin? Den som var här för några år sedan? Det kan vi ju verkligen inte tänka på nu, med stambytet. Allt är ju som vanligt igen nu, och jag kan försäkra dig om att det är helt säkert att . . .

Medan Sofia pratar närmar hon sig dörren, skjuter fram benet. För att öppna? Hon vet inte själv. När hon sätter ner foten glider hon lätt på dörrmattan, tappar nästan balansen, och tar emot sig med handen på handtaget. Det går ner. De har släppt taget. Då tar hon tag igen, hårt, och ser hur hennes hand smäller igen dörren helt. Sofias ansikte försvinner i ett nafs. Hon låser snabbt och plockar, fortfarande utan att tänka, ner nyckelknippan från sin krok bredvid dörren med andra handen, famlar med den och hinner få in den i tillhållarlåset. Knäpp. Det är först tyst där utanför, sen lirkar de in sin nyckel igen och låser upp det vanliga låset. Men nu är hon trygg. Medan hon vandrar bort från dörren och får på sig tofflorna hör hon dem rycka i dörren. Hon trycker igång stereon igen. Nionde symfonin – glädjesymfonin – rullar villigt igång. Slår de i brevinkastet nu? Ja, hon hör något vagt, pipigt därifrån. Vilket sätt! Hon får skruva upp ljudet på stereon lite, och ställer sig vid vardagsrumsfönstret. Där är han, vid buskagen som han gillar så. Vilket sätt, Snövit. Såna är de.

Bild: Ethan Hoover, Unsplash

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s