I ett av den antika politikern Demosthenes tal till den atenska församlingen kritiserar han Atens krigsstrategier mot den makedonska kungen Filip II. Under denna tid ställde den makedonske kungen flertalet städer under sig i sitt kungarike, och till slut även Aten. Demosthenes påvisar att atenarna är långt mer välorganiserade och lägger mer pengar och resurser när de arrangerar sina stora religiösa festivaler, den panatenska och den dionysiska, än när de förbereder och skickar ut sina krigsexpeditioner.

Idag skulle detta vara absurt att tänka sig att festen, eller ens det religiösa, skulle ha företräde över kriget, men just festen var en grundläggande del av den atenska stadens liv. Dess roll var så viktig att den hade prioritet över stadens och dess statsskicks överlevnad. Den franska marxisten och filosofen Henri Lefebvre skriver i Staden som rättighet att även den medeltida staden lyfte upp festen på denna position. Den medeltida staden var enligt Lefebvre uppbyggd kring bankväsendet och en gryende handelskapitalism, men den rikedom som producerades riktades för stadens gagn – där festen var det största exemplet. Bytesvärdet fanns till för bruksvärdet.

I kapitalismens tidevarv är denna relation icke-existerande – rikedom existerar för att producera mer rikedom, vilket idag har lagt sig som en totalitet på hela det mänskliga livet. Den kapitalistiska staden har omvandlat rummet utefter bytesvärdet och varans logik och kännetecknas i sin planering, bostadspolitik, kultur, konst av produktion och konsumtion – såväl en plats för konsumtion som konsumtion av en plats. I Göteborg symboliseras detta av Kungsportsavenyn som går från Kungsportsplatsens konsumtionscentrum till Götaplatsens kulturcentrum, och där biblioteket, konstmuseet, konserthuset och statyerna i bästa fall är en paus från stadscentrumets konsumtion och i värsta fall en förlängning av den.

Den kapitalistiska staden har omvandlat rummet utefter bytesvärdet och varans logik och kännetecknas i sin planering, bostadspolitik, kultur, konst av produktion och konsumtion

Inte ens stadens historia, andlighet och mytologier har bevarats från tingliggörandet och varufiering. Jerusalem och Mecka är kanske några av de sorgligaste exemplen där det religiösa livet självt blir föremål för konsumtion. Stadens legender som har överlevt genom befolkningens gemensamma tradering, trots motstånd från historiker och historievetenskapen, reduceras till käcka berättelser för guider att berätta för turister. De gamla städernas själ och historia har utplånats, även om arkitekturen och byggnaderna har bevarats för konsumtionens syfte.

Trots detta menar Lefebvre att staden i sig själv inte enbart är ett rum och en plats som spelar upp kapitalismens relationer i miniatyr. Det urbanas form är inte med nödvändighet en kapitalistisk form utan kännetecknas av samtidighet, samling, mötesplatsen och bruksvärdet. Detta bruksvärde lever kvar i staden men har kommit att möta starkt motstånd av kapitalismen. Därigenom utspelar sig en djup konflikt i staden. En konflikt som är långt mer kritisk och kännetecknande för kapitalismen än den påstådda konflikten mellan arbete och kapital: konflikten mellan bruksvärde och bytesvärde.

Samtidigt som den kapitalistiska staden fragmentiserar stadsbornas liv och vardag i pendling, arbete, boplats, fritid, konsumtion etc. finns i samma stad en potential att tillägnas som social och gemensam. Staden är en mötesplats. Staden är samtidighet – det som är här och nu. Den skapar enligt Lefebvre flera hålrum och luckor där platserna, rummen och tiderna är till för att brukas. Ett annat liv finner ständigt sin möjlighet i stadens olika ytor och deras spontanitet.

I denna konflikt formuleras kravet rätten till staden. D.v.s. rätten till ett stadsliv där staden är ett verk och inte en produkt eller en vara. Ett liv där staden är till för tillägnelse (av rummet, kroppen, tiden, begären) och bruk istället för konsumtion. Lefebvre menar därmed att staden och det urbana är en möjlighet. Den befinner sig på en nivå mellan det specifika livet och vardagen och kapitalismens övergripande strukturer och kan användas som ett vapen att överskrida kapitalismen själv.

Härigenom påvisar Lefebvre behovet att formulera staden som utopi. Staden innefattar i sig själv möjligheter men som är omöjliga inom kapitalismen – möjliga omöjligheter. Detta kan förstås som en typ av radikal stadsplanering – även fast Lefebvre inte vill använda det ordet själv. Det innebär att i konkretion visa hur staden skulle kunna vara uppbyggd, vilka möjligheter som finns i den och låta fantasin vara grogrunden för dess utformning snarare än bytesvärdets och varans logik.

De konfliktlinjer vi målar upp och de striderna vi för bör syfta på staden som möjlighet. Påvisa de omöjligheter som är möjliga när vi agerar kollektivt och vinner. Bejaka staden och det urbana som ett sätt att bejaka kapitalismens fall och det klasslösa samhällets intåg i historien. Att vinna staden är därmed att vinna en annan framtid. En framtid som tycks innehålla fler fester än krig.