En mellanstor svensk stad på ett gruppboende. Vi sitter på ett extrainsatt personalmöte nio på morgonen. Någon av oss har precis vinkat hejdå till barnen från sin bil. Någon sov över på jobbet. En slutade kl. 23 igår och stämplade in kl. 07 imorse. Nästan alla är där: ordinarie personal, sommarvikarierna, en som precis ska bli föräldraledig. Alla förutom den nya avdelningschefen.

”Nu gäller det att vi faktiskt dokumenterar ALLA avvikelser så att ledningen ser” säger min kollega – ”alltså klart att sånt här händer ibland men de måste ju fatta hur ohållbart det är.” Folk nickar instämmande. ”Men jag tror inte att de inte fattar att vi har personalbrist” säger en annan, ”det är ju att de inte bryr sig så mycket, vi har ju alltid haft personalbrist.”

Folk suckar och nickar igen. ”Vi får väl försöka iallafall.” Vi försöker i två-tre månader och tar upp problemen på nästa APT. Inget händer.

Avdelningschefen lämnar några papper med en ‘företagsundersökning’ om hur vi tycker verksamheten funkar, där det råkat smyga med en fråga om man som anställd är fackligt engagerad. Jag skickar bild på lapparna i personalchatten och säger att jag lägger dem i dokumentförstöraren.

Jag pratar med min brukare efter ett bråk hon hade med mig. Hon är ledsen och känner sig jobbig för att hon kräver så mycket stöd. ”Men det är ju därför jag är här?” svarar jag, det är ju jag som inte räcker till. Men det säger jag inte till henne.

Vi som jobbar fastnar i ett hjul av självömkan när vi försöker leva upp till den omöjliga förväntningen: Att bolla mellan de resurser företaget ger oss och människoliv. Vi gör lyft som man inte får göra. Bokningssystemet vill inte godkänna våra stämplingar för att vi har för lite vilotid. Vi försöker vara okomplicerade kroppar trots att det inte finns någon sådan sak som en okomplicerad kropp. Iallafall inte i vården, där linjen mellan arbete och empati suddas ut och båda är i ständig konflikt med varandra.

Personalen mår skit. Brukarna mår skit. Deras anhöriga mår skit. Det är uppenbart för alla. Chefen är på en månads semester som en jävla råtta.

Vi försöker hitta strategier för att överleva ett system som hela tiden går över våra gränser. Le och vara tyst. Dämpa fibromyalgin med massage. Dricka vin på en marxist-feministisk studiecirkel och prata om alienering. Sätta mobilen på stör ej och umgås med familjen.

Jag stämplar ut på kvällen och åker hem. Knäcker en folköl och skämtar med min sambo om vem av oss som kommer bli utbränd först. Sen vaknar jag när månen fortfarande ligger på himlen och önskar att 05:20-bussen skulle sprängas i luften.

Vi vill ha ork för att bry oss. Men det blir ju ingen vila.