I en utkant av Kinesiska sjön ligger en ö. Den bebos endast av kvinnor, sägs det, som blir havande när vinden blåser och endast föder flickebarn till världen. Det sägs också, att de genom att äta frukterna av ett visst träd fylls av glada förväntningar. De livnär sig av guld som växer i bambuliknande rör. [1]
När Richard Hennig redogör för antika och medeltida amasonmyter gör han det med en typ av beundransvärd torftighet, men ändå väl besmyckad med utdrag ur historiska källor. Citatet ovan är av arabiskt ursprung, och utgör en av flertalet liknande myter om kvinnoöar i Sydostasien dit bara kvinnor och deras barn är välkomna. Hennig skriver i 1940-talsverket Var låg paradiset? om flertalet liknande gåtor och mysterier, och djupdyker i kapitlet ”Sagor om amasoner” i de legender som under tusentals år har levt bland europeiska och arabiska berättare.
Europeiska berättelser om amasonriken och deras krigare har en antik historia, men även utanför de ursprungliga grekiska källorna finns det gott om legender som utspelar sig på kvinnoöar och terra feminarum – platser som av dess skribenter hanteras som verkliga platser, ofta någonstans bortom horisonten. Arabiska resenärer i Europa – såsom Ibrahim-ibn-Jaqûb, som en kort period i slutet av 900-talet var verksam vid det tyska kejserliga hovet – skriver om kvinnostäder som de tyska kungligheterna har talat om. Trehundra år senare beskriver ytterligare en arabisk skribent en kvinnostad på en ö ute i ”det västliga havet” – andra talar om ”mörkrets hav”, det vill säga Atlanten – där kvinnor lever fria från män, rider och krigar, samt håller slavar för att föröka sig. Nordeuropa och Östersjön pekas ut som platsen för flera av dessa skildringar, och frågan om dessa samhälles reproduktion verkar alltid vara intressant. Adam av Bremen berättar om barbarer och amasoner: ”Några säger att dessa kvinnor blir havande genom att dricka vatten. Troligare är vad andra berättar, nämligen att de då och då har könsumgänge med handelsmän som har kommit till deras land eller med fångar som de ständer håller hos sig […].” [2] Flertalet av dessa berättelser nedtecknas av tillfälliga resenärer i Nordeuropa, vilka beskriver för dem okända delar av världen, bortom horisonten och utom räckhåll.
Ursprunget till berättelserna om kvinnostäder i Europas periferi går till stor del att finna i den grekiska litteraturen. Amasonerna – en stat av kvinnor som lever åtskilda från män, och som enligt sagorna ofta strider mot grekiska hjältar – förekommer på tre ställen i Iliaden, och beskrivs som barbarer. Amasonkvinnorna sägs leva under en krigarkultur och är skickliga i strid – deras hängivenhet understryks av senare skildringar av amasoner som skär av sig det högra bröstet, för att på så sätt ohämmat kunna strida och skjuta med pil och båge. De förökar sig genom kontakter med grannstammar, och skickar iväg eller dödar barn av hankön, för att fostra och träna flickebarnen. Den geografiska placeringen av mytiska kvinnostater skiftar beroende på skribent. Inte ens mytens grekiska urfäder kunde komma överens om deras hemland, som placerades i alltifrån mindre Asien och Centralasien, till Gabèsbukten vid vad som idag utgör den tunisiska kusten.
I grekiska sagor sades amasonerna vara avkommor till krigsguden Ares, och de skildras genomgående som fiender till grekerna. De grekiska hjältarna kämpar mot och besegrar alltid de amasonstammar som dyker upp i litteraturen – förhållandet mellan de två måste förstås utifrån den antika grekiska självbilden, med dess kontraster mellan otämjd natur och civilisation. I den grekiska antiken stod det egna samhället som exempel på den civilisatoriska ordningen, där människorna tronade över det vilda tillståndet, både utanför de egna staterna och i naturen. Begreppet barbar har sin ursprung ifrån denna epok, då som beskrivning av icke-grekiska folk – människor som stod utanför civilisationen. Naturen å sin sida fungerade som en motpol till detta civiliserade tillstånd. Allra helst skulle den civiliserade greken inte alls uppehålla sig där, vilket går att utröna av många av de grekiska myterna, där naturen får stå för något okontrollerat och farligt.
I denna sfär av sagor och myter rör sig alltså amasonerna, och de får i berättelserna symbolisera det ociviliserade, ogrekiska och omanliga i grekernas fiender. Amasonerna sägs ha talat skytiska, det iranska språk som talades av den konfederation av olika folk som utgör den historiska, kulturella enheten skyter – halvnomadiska folk utbredda över Centralasien, skickliga hantverkare men även utövare av hästburen stridskonst. Nyttjandet av pil och båge – vilket för övrigt har gett oss ordet skytt, ursprungligen om strid med pilbåge – anses ha lett till att såväl män som kvinnor upptogs som krigare, eftersom denna stridsmetod inte hade främst kroppslig styrka och explosivitet som avgörande faktorer. Moderna arkeologiska undersökningar av skytiska gravar, inklusive omtolkningar av äldre fynd, har visat att en förhållandevis stor del av skytiska gravar, där krigare har begravts tillsammans med hästar och vapen, innehåller kvarlevor efter kvinnor. Upp till en tredjedel av alla kvarlämningar av kvinnor i skytiska gravar har begravts tillsammans med vapen, och kvarlämningarna uppvisar ofta tecken på skador från strid. Här ser vi också en direkt koppling till grekernas amasoner: de skytiska förebilderna har i de grekiska myterna använts som motiv till berättelser om feminiserade soldater från fiendearméer, vilka besegrades av triumferande grekiska hjältar.
Amasonerna symboliserar således bilden av de andra, avseende både ociviliserade fiendefolk, men också kvinnor som social grupp. Detta speglar således även bilden av kvinnan i det grekiska samhället, som ett våldsamt patriarkalt och hedersbetonat samhälle där kvinnor inte erkändes medborgerliga rättigheter, och i största möjliga mån skulle hållas i hemmet. Kuvandet av kvinnan är, om man ska tro på de gamla grekerna, en civilisatorisk bragd, vilket understryks i mytologin.
I medeltidens och renässansens Europa kom amasonlegender att beteckna något liknande, men mer sagolikt och religiöst betonat. Berättelser om amasoner och kvinnoöar representerade då hotet från den okontrollerade och korrupta kvinnligheten, i kontrast till kristenhetens jungfrudyrkan. Oron för det vilda fanns kvar i kulturen, men det fanns i den kristna kulturen också möjlighet till frälsning och räddning, då kvinnan genom att leva ett fromt liv definitivt tog avsteg från sina vilda och okuvade aspekter – vilka hur som helst lurade någonstans, innanför eller bortanför.
Det ska dock sägas att inte alla amasonriken har beskrivs som barbariska och krigiska samhällen. I irländska folksagor förekommer berättelser om kvinnoöar, bebodda av nymfer och ljuva flickor, vars ursprung snarare går att koppla till den typer av hägringar som kan uppstå vid somliga havskuster, och som skapar illusioner av avlägsna öar i horisonten. Genom den katolska helgonlegenden om sankt Ursula och de elvatusen jungfrurna [3] knyts motiven ihop när Christopher Columbus 1493 når Västindien och benämner den karibiska ögruppen Las Islas de las Once Mil Vírgenes – senare förkortat till Islas Vírgenes, eller Jungfruöarna.
…
När de första européerna, med den portugisiska kronans gillande, i början av 1500-talet började utforska den brasilianska kusten stötte de på ett flertal folk, med varierande kultur och traditioner, som väckte alla möjliga typer av nyfikenhet hos de långväga sjöfararna. I den första portugisiska rapporten från det nyupptäckta landet beskrevs invånarna i det nya landet – i synnerhet kvinnorna – som oskuldsfulla, och som ett gott och enkelt folk. Om det inte hade varit för språkförbistringarna skulle de, enligt rapportförfattaren Pero Vaz de Caminha, utan tvekan omedelbart ha blivit kristna. Caminha beskrev människornas beteende, och inte minst deras nakenhet. Kvinnornas kroppar beskrivs i relativ detaljrikedom – såväl kroppsform som kroppsmålning kommenteras, och så även kvinnornas ”skamfyllda delar”, som var både oblygt otäckta och sköna att se på. [4]
Tidiga skribenter, såsom ovan nämnda Caminha, återkommer gärna till urinvånarnas nakenhet, men inte som ett tecken på synd, såsom en sentida läsare fördomsfullt eventuellt skulle anta, utan som ett uttryck för oskuld. Invånarna i detta land – förvisso vilda, men ädla – lever i någon typ av edens paradis, i ett land som står orört av syndafallets verkningar. Detta skulle snart ändras, i och med att landet skulle komma att tas i anspråk av nya aktörer. När de första jesuitmissionärerna ankom till det nya landet uppstod också delvis andra motiv, där nakenheten kom att stå i centrum för missionsskildringarna – de infödda kvinnor som konverterade till kristendom hyllades för sin fromhet, men skulle nu även klä sig. Skildringar och berättelser om det nya landet kom att förändras på riktigt i och med de koloniala expansionerna längs med kusterna och in mot land.
Många av föreställningarna om den nya världen kom att fylla i de klassiska europeiska motiv, som uttryckte idéer om den otämjda, vilda naturen och dess olika faror. Den må bebos av fromsinta, oskuldsfulla folk, men såsom naturen själv är även dess folk otämjda. Här uppstod snabbt myter om krigarfolk och indianhärskare, och bland dessa även amasoner och kannibaler.
I stor utsträckning var detta myter som européerna själva tog med sig när de landsteg på de första brasilianska öarna. Redan Christopher Columbus hade bara knappt några decennier tidigare beskrivit öar bebodda av kvinnor och kannibaliska, hundhövdade folk i Västindien. Föreställningar om den nya världens faror fanns redan bland de första portugisiska resenärerna och kolonisatörerna, och delar av dessa kom i olika former att återskapas i berättelserna om de mystiska folken i det som vi idag känner som Brasiliens inland.
Relationen mellan portugiserna och infödingarna förändrades i det ögonblick som portugiserna började betrakta och hantera de infödda som potentiell arbetskraft, närmare bestämt för slavarbete. I takt med att kolonisatörernas ekonomiska och politiska ambitioner växte, kom också bilden av urinvånarna att förändras, och istället för de fromma motiven började berättelser om våldsamma och perversa vilda män och kvinnor spredas. Inte nog med att landskapet, med djupa regnskogar och främmande natur, framstod som svårpenetrerat, expansionen mot inlandet mötte även på motstånd från infödingar som försvarade sina territorier och sin kultur. Myter och sägner blandades med ögonvittnesskildringar, och redan på 1540-talet kom rykten om mäktiga amasonkrigare att uppstå i den nya världen.
Dominikanerbrodern Gaspar de Carvajar beskriver i amerikaskildringen Relación kaptenen Francisco de Orellanas påstådda kontakt med amasonkrigare, under en expedition längs med floderna i det brasilianska inlandet. Carvajar beskriver välorganiserade samhällen mitt i den farliga vildmarken, med storslagna städer och imponerande tempel där man ägnade sig åt soldyrkan, och han berättar om räder mot stora byar intill floderna. I samband med en av dessa räder kunde kapten Orellana, enligt egen utsago, bevittna hur en handfull vita och kraftfullt byggda kvinnor gick i täten för försvaret av byarna. Carvajar återger vidare andra räder, utförda av expeditionsdeltagarna, då skickliga manliga krigare har kunnat tillfångatas för att vittna om amasonkvinnornas imponerande rike, med uppemot sjuttio amasonbyar på inlandet. Infödingarnas byar fick i utbyte mot tribut träning och skydd av amasonerna, som uppges leva ogifta och bli gravida genom utbyten med närliggande byar – och enbart behålla barn av kvinnokön.
Att kapten Orellana inte talade något av de inhemska språken, och därmed inte kunnat inhämta vittnesuppgifter från några tillfångatagna krigare, kan i sammanhanget kanske anses vara källkritiskt relevant. Tidigare nämnda Richard Hennig menar för sin del att Orellana ska ha hört lokalbefolkningen benämna floden de reste på som amassonas, ”båtförstöraren”, vilket ska ha fört tankarna till amasoner. Hur som helst har de berättelser som han återger, av storslagna städer och riken på inlandet, grund i existerande historiska platser och kulturer. Verkliga, frodiga incastäder och praktfulla tempel hör till det historiska landskap som kapten Orellanas expedition bereste, och kan mycket väl ha fungerat som inspiration till delar av skildringen. Att europeiska myter om amasonriken tycks ha nästlat sig in i historien, på ett så avgörande sätt att de har fått ge namn till en hel region, kan förklaras på flera sätt.
Åren efter Orellanas resor på det brasilianska inlandet kunde andra resenärer nedteckna skildringar från lokala stammar, vilka berättade om kvinnostammar med krigare som levde och stred isolerade från andra samhällen. Detta vittnar om en lokal historietradition, med egna legender och sägner. Verkliga kvinnoseparatistiska, klosterliknande samhällen kan ha inspirerat Orellanas historier, men även faktiska, stridande kvinnor från ursprungsbefolkningen i regionen. Arawakerna, ursprungsfolk boende på Sydamerikas norra kuster, uppges exempelvis ha enrollerat kvinnor både i jakt och i strid. Historiska källor berättar även om tupí-guaraní-folkens sedvänjor, där det inte var ovanligt att kvinnor stred tillsammans med män, och även levde tillsammans med andra kvinnor, i vad som beskrivs som äktenskap:
De övergav alla kvinnliga vanor och imiterade istället män och deras sysslor, som om de inte längre vore kvinnor. De klippte håret kort, likt män, de krigade och jagade med pil och båge, och umgicks enbart med män. Var och en av dem hade en kvinna som tjänade henne, med vilken hon var gift, och de betedde sig och levde som man och hustru. [5]
Inte bara européerna – inklusive jesuitbrodern, som ovan beskriver kvinnornas osedliga leverne som ett utslag av kyskhet – utan också andra guaranífolk fann stort intresse i detta. Även om det var en sedvänja som existerade lokalt, var den inte dominerande bland grannfolken, och därmed också möjligen subjekt för spekulation och regional mytbildning.
Det kan vara svårt att ur ett historiskt perspektiv identifiera roten till de brasilianska amasonmyterna, vare sig det är en plats eller ett folk. Vi kan hur som helst se att amasonkvinnorna fyller en särskild funktion i européernas berättelser om det nya landet, som representanter för det ociviliserade, det ovana och det brutala. Inte minst inlandet var höljt i mörker, ett mörker som kunde härbärgera alla tänkbara faror och hot mot de civiliserade européerna i det nya landet. Historien om den tidiga koloniseringen av Amerika är, liksom sagorna om amasonkrigare, historien om mötet med de andra, men också en historia om det okända. Amasoner har en tendens att dyka upp i periferin av den kända världen, just bortom det land där varje atlas övergår i det okända. Amasonerna hägrar, likt illusioner till havs, och i takt med att den kända världens blickfång expanderar, så försvinner även amasonerna längre ut i horisonten.
Ett halvt millennium efter européernas ankomst till Amerika ger amasonerna ännu namn åt världens största regnskogsregion – och liksom grekerna alltid i slutändan besegrar amasonkrigarna, så är det idag Amazonas som hotas av oss, och inte tvärtom.
[1]: Hennig, Richard. (1956). Var låg paradiset? : Kulturhistoriska och geografiska gåtor. s. 96.
[2]: Ibid.s. 94-95.
[3]: Helgonlegenden finns beskriven på många håll, bl.a. på Mujeres en la historia. (2011). Las once mil vírgenes, Santa Úrsula de Colonia: https://www.mujeresenlahistoria.com/2011/11/las-once-mil-virgenes-santa-ursula-de.html
[4]: Myscofski, Carole A. (2013). Amazons, Wives, Nuns, and Witches : Women and the Catholic Church in Colonial Brazil, 1500-1822.
[5]: Citat från år 1576, hämtat från Myscofski (2013), s. 43, i egen översättning.
Fotografier av Erich Lessing/Art Resource, från Rothman, Joshua. (2014). The Real Amazons: https://www.newyorker.com/books/joshua-rothman/real-amazons
Det enda alternativet 