Valet i Storbritannien slutade med en stor flopp för det socialdemokratiska partiet Labour. Partiet som för fyra år sedan gick från ett dött skelett av ett arbetarparti som förde samma typ av ”tredje vägens politik” som har kännetecknat större delen av den europeiska socialdemokratin sedan åtminstone 90-talet till att omvandlas och bli ett vänsterpopulistiskt alternativ med ett medlemsantal på 500 000 och en helt ny väljar- och aktivistbas bestående av finanskrisens barn. Många såg ett hopp i detta politiska projekt – trots att många av förslagen inte var radikalare än vad socialdemokratin föreslagit tidigare under sin livstid – men för många av oss var det för första gången i våra liv ett stort politiskt projekt hade som mål att förbättra våra liv. Inte bevara eller försämra. Radikaliteten hos Jeremy Corbyns och rörelsen runt hans kampanj låg först och främst i att de faktiskt hade en ambition att förändra.

Det höll emellertid inte hela vägen. Många förklaringar kan anges till detta. Oklarheter om Brexit. Den orättvisa medierapporteringen. De ständiga försöken att underminera vänsterledningens projekt från partiets höger. Osv. Men detta var väntade problem. Vissa skulle till och med mena att det var bra att partiet misslyckades då dess seger skulle suga upp den politiska rörelse som har kretsat omkring partiet och leda till reformismens och socialdemokratins oundvikliga besvikelse. De av oss som inte satt vårt hopp till parlamentarismen kan nu enkelt pusta ut, fortsätta som vanligt och arbeta vidare. De av oss som däremot kände en öppning i att ett radikalt ambitiöst socialdemokratiskt parti var på frammarsch med en aggressiv agenda kan givetvis inte låta bli att känna sig besviken. En vinst som har fallit mellan våra händer.

Men vad som utgjorde styrkan i det nya vänsterpopulistiska Labour var inte de specifika kraven i deras valmanifest utan den rörelse som formades runt projektet. Denna rörelse uppstod inte från intet. Redan i efterdyningarna av finanskrisen 2008 och de konservativas brutala nedskärningspolitik uppstod en stark politisk rörelse, framförallt bland de unga och studenter som blev belagda med dyra universitetsavgifter. Denna generation bar fram en vänsterrebell som Jeremy Corbyn till partiledarposten men de har utöver det även skapat nya former av facklig organisering, bildat hyresgästföreningar osv. Det har hela tiden varit en rörelse större än partiet och Jeremy Corbyn.

Rörelsen är på så vis inte en rörelse utan många rörelser – den är dynamisk, okontrollerbar och större än de former som den antar, likt hydran med åtta huvuden från den antika grekiska mytologin.

Och detta är nyckelordet: rörelse. Endast genom rörelse kan vi bygga makt och förutsättningarna för ett annat samhälle. Genom det gemensamma skapandet av aktiviteter och handling – att vi rör oss tillsammans – knyter vi samman individer och producerar gemenskaper. Vi gör erfarenheter och minnen kollektiva. Vi skapar subjektiviteter. Och en stark och mäktig rörelse kan inte begränsas till en linje, en form eller ett sätt att handla. Den består inte av ett parti eller en organisation. Rörelsen är på så vis inte en rörelse utan många rörelser – den är dynamisk, okontrollerbar och större än de former som den antar, likt hydran med åtta huvuden från den antika grekiska mytologin. Och precis som hydran kan en vital rörelse inte dö ut genom ett nederlag – för varje huvud som huggs av växer två nya ut. För varje öppning som stängs öppnar vi två nya.

Det är där vi befinner oss. Inte i ett tillstånd av sorg utan i ett av möjligheter! Och möjligheterna har sällan varit så många som nu. Klimatrörelsen växer sig starkare och vitalare och dynamiskt (re)producerar gamla och nya former för motstånd. Den arabiska vårens upprorslust har knappt ett decennium senare globaliserats och staden har blivit en yta för konflikt såväl i Santiago, Hong Kong och Baghdad. Nyliberalismen försvaras febrilt av politiker, professionella tyckare och ekonomisk elit – men Ecuador har bokstavligen satts i brand i protest. Det är nu potentialen finns – och det är nu vi har chansen att vara del av att bygga någonting stort.

Så låt de döda begrava sina döda. Om parlamentarismens vägar är stängda – hitta nya! När ett huvud huggs av – se till att två nya växer ut. Låt oss inte begränsas av formen – utan låt oss ledas dit rörelserna för oss. Sluta deppa och börja peppa! Framtiden är vår att erövra, tillsammans med världen som ingår med den.