Stora delar av Jarett Kobeks delvis läsvärda, delvis irriterande, rasande uppgörelseroman med internet-som-vi-känner-det I Hate the Internet (We Heard You Like Books, 2016) ägnas åt att leda i bevis exakt hur allt vi gör i sociala medier gynnar de inmurade trädgårdarnas ägare.

För Twitter-vd:n Jack ”@jack” Dorsey, är tesen här, är det egalt om Twitter används för att samordna ett socialt uppror i Mellanöstern, för att publicera bilder av en lunch, memes om helautomatiserad lyxkommunism eller rentav för att näthata @jack själv – allt betyder bara mer interaktioner, och mer interaktioner betyder mer makt och mer pengar för de som sitter vid spakarna, i det här fallet @jack.

Ideologin finns inbyggd i teknologin, menar Kobek, och ser det därför som omöjligt att använda teknologi skapad av libertarianska Silicon Valley-typer för något annat än att underblåsa libertariansk Silicon Valley-ideologi. (Vilket så klart kan ses som något form av materialistisk analys, men är det inte också sant att kapitalismen, och i så fall även Twitter, skapar sina egna dödgrävare? Vi lämnar det därhän . . .)

Att till synes fristående och neutral mänsklig aktivitet i själva verket inordnas i exploaterande och profitgenererande verksamhet är dessvärre inte, som bekant, ett fenomen som är begränsat till sociala medier. Kobek riktar också, i förbifarten, sin koleriska blick mot något vi skulle kunna kalla för den tilltagande varufieringen av kreativiteten under kapitalismen. Ta detta korta stycke, om cosplay:

Då hon arbetat i tecknade serier-branschen var Adeline bekant med det gränsområde där fiktiva karaktärer på samma gång fanns och inte fanns på riktigt. Detta eftersom hon deltagit på seriemässor.

Vid dessa evenemang  samlades, i teorin, stora grupper människor för att hylla det fransmännen kallar le neuvième art.

I verkligheten var seriekonvent en ursäkt för folk att klä ut sig till något som ingick i storföretags immateriella tillgångar. De utklädda hade vanligen stött på dessa immateriella tillgångar på tv, i film, tv-spel och i serietidningar.

Detta festspel kallades för cosplay. Ett exempel på cosplay var till exempel när en 45-årig man deltar vid det årliga San Diego Comic Con och klär ut sig till Thor, en immateriell tillgång som ägs av Marvel/Disney och som skapades av Jack Kirby. (Min övers.)

Cosplay skulle alltså kunna betraktas som ett sätt att förpacka en rad mänskliga, skapande verksamheter och hantverk (att fantisera, rita bilder och skriva text och sy kläder) och stöpa om dem till något som förmerar ett privat företags immateriella tillgångar.

Om vi lyfter blicken från romanen och ser oss om i världen blir det lätt att ge Kobek rätt i sin cynism där. Är det inte så att denna varufiering av kreativitet har tilltagit allt mer på sistone?

Var kommer den skapande verksamhetens bränsle – motiven, idéerna och drömmarna – allt oftare ifrån? Vi tittar på Reddit, Etsy och Twitter (amerikanska  sociala medier, och kanske har den här utvecklingen,  av lätt förklarliga skäl, gått längst just i USA) och konfronteras av en uppsjö av intellectual property, kostnadsfritt vidareutvecklad av dess konsumenter: fan fiction, omdesignade filmaffischer, tatueringsmotiv från tv-spel eller tv-serier . . . Ibland läcker de av förlags-  och filmhusen varumärkesskyddade tankarna ännu närmare in på livet – varför inte ett bröllop med Mad Men-tema, eller ett barn som (liksom 559 andra i USA under 2018) får namnet Khaleesi, hämtat ur en populär tv-serie om bl.a. drakar?

(Och om de döpte sitt barn till Hamlet eller något annat pretto, skulle du vara nöjd då, elitist? Jo, visst har privata kulturuttryck alltid existerat i samklang och dialog med kultur skapad av andra. Men kanske aldrig, vågar jag gissa, så här snabbt, så totalt eller så förenat med monopolistiskt privat ägande i kultursfären. Och kom igen, låt mig ha det här, bara.)

När tillräckligt många upplevelser, fantasier och föreställningar koloniserats och blivit till varor sker, kan man tänka sig,  det intressanta att själva varuformens presentation blir till det som kännetecknar upplevelsen. En teckning är ingen teckning om den inte är immaterialrätt som tillhör ett amerikanskt företag, eller åtminstone kan presenteras som eller av upphovspersonen betraktas som om den hade kunnat vara det. Frestelsen, för att inte säga nödvändigheten, blir då att på egen hand ”varufiera” även det som inte redan är en vara, för att på så sätt förläna det en högre status och upphöja det till en riktig upplevelse.

Endast så blir det bekant, endast så känner vi igen det. Så kan till exempel den moderna sedvänjan att tatuera sina barns namn eller sitt eget födelseår på sin kropp (förutom att avslöja bärarens dåliga minne) ses som en fortsättning på tatueringen av ett motiv ur, säg, skräckfilmen Midsommar eller ett citat ur en favoritbok, i stället för tvärtom. Så blir vi, på sociala medier, till personliga varumärken, lika snitsigt förpackade som den Bynk-reklam vårt digitala alter ego samsas om skärmutrymmet med.

Sida vid sida, tillsammans stryker de fram – infantiliseringen av kulturen (vuxna män och kvinnor som spelar tv-spel, ser på tecknad film och läser kärleksromaner för ungdomar) och inordnandet av all kreativ verksamhet som blott en underavdelning av ett eller annat amerikanskt företags immaterialrätt. Kan man, i sina bittraste stunder tänka (och publicera, om man exempelvis skriver för en blogg och inte har någon redaktör som kan hindra en).