Det är några dagar efter löning. På väg hem från jobbet hämtar du upp en jacka hos Icas postombud. Du har sparat till den ett tag nu. Du är stolt över dig själv, att du lyckats hålla i pengarna den senaste månaden i stället för att spendera dem på onödigheter. Du går hem och testar den framför spegeln i hallen. Den ser inte riktigt ut som på bilderna på hemsidan, den sitter annorlunda på dig. Du lagar fiskpinnar och kokt potatis med Willys remouladsås till middag och somnar tidigare än du tänkt. Det är en dag i morgon också.

Individen har i den nyliberala kapitalismen kommit att betraktas som samhällets grundläggande enhet. Etymologiskt kan begreppet ”individ” spåras tillbaka till latinets individuum – ett odelbart ting. I enlighet med denna ursprungliga innebörd definieras också individen i allt högre grad som tydligt avskild och avgränsad gentemot det omgivande samhället.

Ett av många talande exempel på hur individen avskiljs från samhället i övrigt får vi när vi tittar på hur man valt att hantera den stora ökningen av stress och annan psykisk ohälsa under de senaste 20-30 åren. Fenomenet (som inte minst drabbar ungdomar i hög grad) behandlas antingen som om det var konsekvensen av en kemisk obalans som rent slumpmässigt uppstått samtidigt i miljontals individuella hjärnor eller, ännu värre, som en överdrift och ett påhitt av ”generation snöflinga”, snarare än som det logiska resultatet av massiva förändringar i både arbets- och bostadsmarknaden. Lösningen? Medicinering. Att ”rycka upp dig”. Total acceptans inför idén om att du är en separat entitet från samhället, och att ansvaret för ditt psykiska välmående ligger på dig själv – individen – och ingen annan.

I introduktionen till den aldrig färdigställda boken Acid Communism beskriver Mark Fisher den moderna kapitalismen som ett system som lever på att generera konstgjorda brister. Vi ser det i fenomen som inbyggt åldrande, där varor som glödlampor och nylonstrumpor avsiktligt konstrueras för att snabbt slitas ned och behöva bytas ut, och vi ser det i rubrikerna på sidor som Nyheter24 och Buzzfeed – ”22 grymma grejer du inte visste att du behövde!” Kort sagt: om de faktiska bristerna i samhället inte är tillräckliga för att öka konsumtionen, för att låta ekonomin fortsätta expandera, så måste nya brister skapas.

Skapandet av sådana konstgjorda brister sker också på individnivå, där det driver oss till ökad konsumtion (ofta av just sådana saker vi, fram till för en kort stund sedan, inte visste att vi behövde). Just denna typ av konstgjorda brister pekar också på en tydlig motsägelse i kapitalismens förhållningssätt till den odelbara individen, vilket kommer till uttryck i hur den driver oss till att uppfatta oss själva som ofullständiga, som i konstant avsaknad av någonting – ja, som delade. Vi uppmanas därför ständigt att ”förverkliga” oss själva, att hitta den saknade pusselbit som en gång för alla ska göra oss fullständiga som individer. Som självförverkligandets huvudsakliga metod lyfts konsumtionen fram – för du trodde väl inte att den där pusselbiten inte kunde köpas för pengar? Du behöver den nya jackan, laptopen, operationen för att täcka över en upplevd brist hos dig själv; för att den du är ska överensstämma med den du vill vara.

Problemet är bara att den aldrig räcker. Du fortsätter känna dig ofullständig, i lika hög grad som du betraktas som odelbar.

Nästa morgon vaknar du av en sms-notis från vikariepoolen. Du tvingar i dig en ostmacka och tar dina piller. Du tänker på något du läst nyligen, det handlade om mindfulness. Du testar din nya jacka igen. Den sitter fortfarande inte helt rätt. Du funderar på om det är din kropp det är fel på. För många ostmackor kanske. En halvtimme senare sitter du på cykeln, på väg till ännu en ny och okänd arbetsplats. Och du tänker, att om jag jobbar extra hårt den här månaden, då kommer jag ha råd med ett gymkort.