En rätt cool och skön snubbe skrev en gång:

Genom arbetarkontrollens erfarenhet förbereder sig proletariatet på att överta den direkta ledningen av den nationella industrin, när den stunden är inne. (..) Om upphävandet av affärshemligheten är det nödvändiga villkoret för arbetarkontrollen, så är denna kontroll själv det första steget på vägen mot en socialistiskt ledd ekonomi.

Kravet på att, kort sagt, öppna räkenskapsböckerna är klassiskt i arbetarrörelsen. Jaså, så du måste säga upp folk? Företaget har inte råd, säger du? Får vi se? Med MBL:s hjälp (en lag som visserligen kritiserades av sin tids vänster när den infördes) kan dessutom dagens arbetarrörelse, i sin officiella, fackliga form räkna med en viss sådan öppenhet.

Men givetvis har cheferna makt över så mycket mer än bara ”räkenskaperna”. De kontrollerar ju också, som bekant, hur vi utför vårt arbete. Och allt oftare sker det med datamaskinens, och algoritmens, hjälp.

Vi kan tänka på apparbetaren som ställer sig i närheten av en restaurang i hopp om att därmed, av den osynliga, allseende algoritmen, tilldelas ett potentiellt hämtningsuppdrag. Eller den som slåss med andra apparbetare om de urladdade elsparkcyklar någon äcklig brat ställt ifrån sig i farten på väg till krogen, och som hoppas få upp något lukrativt på kartan.

Apparna, och dess för arbetaren osynliga algoritmer, tränger djupt in även i mer traditionella yrken. Ta hemtjänsten i Göteborg, och appen Plugo:

– Det är så tight så det står att du ska vara hos Asta 8.32. På många ställen finns ingen tid för transporter emellan eller tid för att göra saker som att ringa biståndsbedömare eller andra samtal som måste göras. Det skapar stress hos duktiga medarbetare som många gånger valt jobbet för att de tycker att det är roligt och verkligen vill arbeta där, säger Anna Skarsjö, ordförande för Kommunal Väst.

Om cheferna får möjlighet kommer de inte bara att kontrollera hur länge man ska vara hos Asta (varför blir det, förresten, alltid ”Asta” när man ska hitta på ett namn åt en fiktiv åldring?), utan också se till att man sköter sin reproduktion. Skolcheferna i West Virginia i USA, till exempel, ville ha en pigg, utvilad och gärna vältränad lärare vid katedern. Till deras hjälp – en app:

A proposed change to West Virginia’s public worker health plan would have asked teachers to download a mobile fitness app called Go365 and earn points on it by using a Fitbit or other fitness tracker designed to monitor the users’s steps taken, heart rate, or other metrics. Those who declined, or who complied but failed to earn enough points, would face a penalty of $500 each year.

Just detta försök slogs tillbaka, med hjälp av en segerrik och omskriven strejk. Men andra har tagit vid. Längst fram i att med elektronikens och algoritmernas hjälp exploatera arbetare lite till tycks, som vanligt, amerikanska Amazon (kanske snart i Sverige!) stå. Förra året kom nyheten om att de tagit patent på ett armband som Amazon-anställda i distributionscentralerna ska bära, som ska kunna följa varje steg man tar, identifiera varje liten paus i arbetet, varje tvekan, och med små vibrationer ”uppmuntra” slöfocken som stannat upp att jobba på.  (I dag är det vibrationer. I morgon – varför inte elchocker?)

I fem av Amazons lager i USA har nästa steg tagits, det som kallas gamification, spelifiering. På små skärmar vid arbetsstationerna visas enklare dataspel, där en racerbil körs framåt på en bana eller ett slott byggs, kloss för kloss. Spelet spelas genom att man utför sina arbetsuppgifter, det vill säga, flyttar paket i ett rasande tempo. Deltagande i spelet är, än så länge, frivilligt, men har lett till ökad intensitet i produktionen, skriver Washington Post. Och får lagerarbetarna själva veta hur ”spelen” fungerar? Nja.

[G]amification can be used to mask higher productivity goals, because the games’ algorithms are typically kept secret. In customer service jobs, for instance, gold stars awarded for resolving 20 customer concerns may over time require 22 or 25. “When [employers] want to generate more output, they can ratchet those levers,” he said. “It’s like boiling a frog. It may be imperceptible to the user.”

Som slavar under arbetsgivare utrustade med allt mer integritetskränkande, allt mer nyfikna och allt mer kunniga algoritmer blir arbetaren, som en annan sköning sa, ”blott ett tillbehör till maskinen, och man begär blott de enklaste, enformigaste och lättlärdaste handgrepp av honom”. (Eller henne.) Lägg sen till ansiktsigenkänning, artificiell intelligens och vilka andra populära teknikbegrepp du vill – så länge den privata äganderätten över produktionsmedlen är en ingrediens kommer det här bli en riktig skitmilkshake.

Okej, säger någon tråkmåns längst bak, men den där privata äganderätten kommer nog inte upphävas på ett tag. Innan han kommer in på ”Sovjet” tar jag mig friheten att avbryta honom och, faktiskt, hålla med. Amazon kommer inte att lägga ner i morgon. Appföretagen tycks bli fler och fler. Visst. Men då får vi anpassa den ekonomiska klasskampen därefter.

I den, på våra arbetsplatser, ska vi fortfarande kräva att kapitalisterna öppnar sin bokföring, men om vi vill ha ens en gnutta kontroll över vår vardag måste vi också ges insyn i hur de använder teknik för att styra och kontrollera oss på arbetsplatsen. För kommittéer av matutkörare och appchaufförer som får insyn i exakt hur de appar som styr dem verkar. För fackligt veto på all elektronik som ingår i chefens arsenal. Låt stridsropet vara: öppna algoritmerna. (Punkt nu.)