Eller: Militant arbetsmiljöarbete i tristessfabriken

Hand i hand med de senaste årens allt skarpare antikapitalistiska ton i en underström i sociala medier (giljotinmemes och öppet hat mot de rika som förbereder jordens undergång, någon?) finns en annan, kanske ännu större tendens: självhatande, deprimerande och deprimerade memes.

Jag mår skit. Jag vill dö. Jag hatar mig själv, lmao.

Att den ”trenden” är här för att stanna vet man när vakna storföretags Twitter-konton lärt sig affektera dåligt mående för att skapa relaterbarhet. Reifikation!

Det tilltagande offentliga samtalet om det härskarklassen väljer att kalla psykisk ohälsa reflekterar, så klart, ett verkligt och kraftigt ökande problem för (mestadels) unga i samtiden. Enligt alla parametrar stiger den psykiska ohälsan kraftigt, och medan väntrummen och köerna fylls av människor som söker hjälp blir det uppenbart att senkapitalismen misslyckats med att reproducera inte bara lyckliga människor utan även, mer kritiskt för vinstmarginalerna, arbetsföra sådana. Vi vantrivs i den kapitalistiska kulturen.

Och precis som med uttryck i sociala medier för hur tråkigt livet vid historiens slut visade sig vara finns i depressions-memes en underliggande, mer eller mindre latent, samhällskritik, som subjektivt tycks leda till antikapitalistiska slutsatser. Varför är allt amazing, men ingen lycklig?

(En brasklapp: givetvis är det inte så att kapitalismen löst alla våra materiella behov och att det enda förtryck och den enda kamp som återstår är den om vårt psykiska välbefinnande – så länge man inte räknar t.ex. strejkrätten som en enbart privatpsykologisk fråga. Men jag lämnar det resonemanget därhän och litar på att läsaren kan fylla i sina egna ortodoxa invändningar.)

Samhället, ni vet, det vi lever i, står givetvis redo med förklaringar: för en alt-rightare eller konservativ moderat eller kristdemokrat (det vill säga, ungefär samma sak nu för tiden) handlar det om att de unga tappat kopplingen till ett fiktivt, nyligen uppfunnet ”judeo-kristet arv”, eller kanske om att kidsen tillbringar för mycket tid med att vejpa och dabba och, av anledningar som inte har något med arbetsmarknad eller kapitalets krav på ”flexibilitet” att göra, väljer att gifta sig och skaffa barn på tok för sent i livet. Lösningen blir då, kanske, att avinstallera Tinder och lära sig bädda sängen varje morgon.

Längre till vänster i kapitalets olika flyglar står vilsna socialdemokrater och liberaler, mer frågande till uppgivenheten. Den ökande psykiska ohälsan framstår nog som ett mysterium för någon som i Ullared eller elsparkcyklar ser själva höjdpunkten av mänskliga åstadkommanden. De plockar fram mer beprövade metoder – mer av samma: mer vård (med eller utan Kry, beroende på partitillhörighet). Kanske lite yoga kan göra susen? Kanske lite KBT, den psykologiform som tycks ha gått om alla andra i att vara mest anpassad till att så kostnadseffektivt som möjligt reparera det som behövs så att man mår tillräckligt bra för att återvända till arbetet efter bara fyra besök. (Fråga inte varför du mår dåligt, fråga vad som behövs för att du ska må bra igen. (Antagligen finns en smart marxistisk analys där ute av olika psykologiska skolor som en skiftande överbyggnad beroende på bas – psykoanalysen som den perfekta terapiformen för småborgerlighetens hemmafruar i Wien runt sekelskiftet, KBT som utmärkt för en utbränd grundskollärare 2019. (Och antagligen skulle en sådan analys sluta i Socialistiska patientkollektivet – det är samhället, inte vi, som är sjuka!) (Well, show me the lie).))

Som S. Ryback skrev i denna eminenta publikation häromdagen:

Som lösning på den känsla av meningslöshet som skapas ur cykeln av längtan och besvikelse är det vanligaste svaret, ”fokusera på dig själv”. Kort sagt, är du inte nöjd med din vara, varför inte i stället investera i en livsstil? Nyandlighet, mindfulness, kanadensiska inspirationsföreläsare… det finns mycket att plocka från individualismens lösgodisdisk. Men sådana individuella lösningar – även om vi bortser från det faktum att allihop är pisstråkiga – är i det långa loppet verkningslösa för alla andra än (möjligen) oss själva.

Den gode Ryback skisserar även en kommunistisk lösning på problemet:

Den enda lösningen, den lösning som kapitalet tvingar oss in i, är snarare att i en gemensam ansats helt gå utanför dess ramar – att ägna oss åt den typ aktiviteter som kapitalet inte kan infoga, då de står i direkt motsättning till dess existens. Vi sänker en elscooter i Mälaren. Vi ockuperar ett hus. Vi tar över ett företag och sparkar chefen. Sakta, sakta börjar vi lossa på de första skruvarna i nedmonteringen av tristessfabriken. Mot individen ställer vi gemenskapen. Mot besvikelsen, meningsskapandet. Mot kapitalismen – kommunismen.

Man skulle kunna invända att kapitalismen näppeligen låter sig nedmonteras skruv för skruv (med flera polemiska poänger som knappast intresserar någon utanför skaran av närmast sörjande i den marxistiska vänstern), men i grunden stämmer detta så klart. Gärna mening, men först en rejäl revolution – det utgör grundstenen i den analys vänstern bara måste beväpna sig med för att sedan radikalisera alla pissmåare där ute: den enda ”medicinen” finns i ett annat samhälle, och receptet får du skriva själv, tillsammans med din klass (lämpligen i form av ett övergångsprogram, red. anm.).

Så långt är allt väl. Nästa fråga, betydligt svårare, är vad vi gör med alla som mår dåligt här och nu, som ligger hemma med en dålig poddcast i öronen, täcket över huvudet och som inte pallar gå till det givande och utvecklande jobbet som rockstjärna på Voi.

Bara för att man intellektuellt kan konstruera hetsen kring mindfulness som kapitalets propaganda betyder det inte att man därigenom kan checka av en seger mot kapitalet genom att fortsätta må dåligt. Det tenderar ju att liksom gå ut över en själv också, lite på samma sätt som att man kan se problemen med kroppshets men samtidigt inte vill trigga mode- och tränings-industriella komplexet genom att leva ohälsosamt. (”Schack matt, Sats…” stönade han medan han tog sig för hjärtat och sjönk till marken).

Att må dåligt som motstånd räcker alltså inte. (Och nej, jag vet vad ni tänker, men fler frigörande tupplurar når dessvärre inte heller hela vägen). Vi måste säga att vi tyvärr kommer att må piss så länge vi lever i detta system – så klart – men vi borde kanske också säga något om vad vi kan göra åt det, här och nu. Om det ens går att göra. Om inte vi kan vi åtminstone vara säkra på att någon annan (läs: The Golden One) kommer att göra det. Och många kommer att lyssna.

Vilken gemenskap erbjuder vi? Vad säger vi till kamrater som bara vill ge upp? (”Bädda sängen varje morgon . . . men med Lenin-lakan”?) Om svar anhålles.