I klimatdebattens utkanter, med andra ord i den terräng den radikala vänstern för närvarande ser sig förpassad till, utspelar sig nu en debatt där klimatfrågan reduceras till att vara för eller emot själva moderniteten. En sak är båda sidor överens om  – klimatkrisen orsakas av och är oskiljaktig från själva vår moderna civilisation.

De ”radikala” söker sig till filosofen Roy Scrantons maning om att vi måste ”lära oss dö i antropocen”, alltså den geologiska tidsålder mänskligheten inträdde runt tiden för den industriella revolutionen, och som fortgår i dag. Det kan låta så här, som när Björn Wiman förklarar grundteserna i DN:

”We’re fucked”, skriver han koncist i förordet till sin bok. Mänskligheten, menar Scranton, är inte på väg mot undergången – vi lever redan i den. Både aktivism och tilltro till politiska reformer är utsiktslösa. Det bästa vi kan göra är att sluta hoppas på vår överlevnad och i stället börja sörja.

Det kan också låta som när Sara Parkman, en av upphovspersonerna bakom den nu turnerande (och sevärda) Riksteatern-showen Nationalparken, i SVT:s Kulturveckan förklarar att civilisationen visserligen utrotat analfabetismen och skänkt oss en förunderligt låg spädbarnsdödlighet – men till vilket pris? Kanske, tycks hon mena, måste vi omfamna en framtid där vi kan andas luften och inte dränks av stigande världshav, men där vi inte längre kan bota sjuka barn med modernismens (fossildrivna) vetenskap och verktyg.

Tankarna kan ges mer eller mindre vänsterfernissa. Mer i fallet Ola Söderholm, som i rollen som anförare för den inflytelserika Aftonbladet-podden Lilla Drevet gång efter annan har agerat som en snillrikt försåtlig tuktare av ”orealistisk” radikalism hos den unga, urbana mellanskiktsvänster som står under hans inflytande. Tidigare har det handlar om att, mellan hyllningarna av Slavoj Žižek, sågningarna av blåsta högerpolitiker och en läpparnas bekännelse till ”kommunismen” (som pose), med humorn som redskap agera kolportör för det som för närvarande utgör socialdemokratins realpolitiska behov, vare sig det handlar om att temperera idéer om öppna gränser till en mer ”realistisk migrationspolitik” för att smörja 2015 års ”skifte i migrationspolitiken”, eller att steka upp den gamla unkna socialchauvinism den revolutionära arbetarrörelsen bröt med vid tiden för första världskriget och servera i form av oförhöljd Nato-propaganda och nygammal rysskräck, lagom till det nya kalla krig imperialismen är på väg in i. När Söderholm nu allt mer rör sig in i klimattyckarbranschen är det, åtminstone delvis, med Scrantons idéer som rockmärke.

Det blir upp till liberalerna att försvara moderniteten. De vill inte dö, förklarar de, medan de envetet slår tillbaka alla försök att åtminstone lindra den stundande katastrofen. De vill leva, de tror på civilisationen. SAS vd Rickard Gustafson säger i Ekots lördagsintervju att han är övertygad om att någon, snart, en kille – eller tjej! (det är trots allt 2019, och till att vara woke) – kommer att uppfinna något som på ett magiskt sätt gör det möjligt för oss att flyga lika mycket som i dag, men ”klimatsmart”.

Vi är fjättrade vid ett tåg som bara går åt ett håll – mot en säker död. Våra fiender är segerrika, till synes osårbara. (”I want to get off Mr. Bones Wild Ride” – the ride never ends.) Våra medpassagerare på färden yrar om alla möjligheter som finns bara runt hörnet. Kanske – antagligen, det är till och med troligt – kommer någon att uppfinna något som gör att tåget inte kanar ut för det stup vi redan kan ana en bit fram. Det är då ett omfamnande av vår nära stundande död framstår som radikalt.

I samhället i stort, utanför (den sakta stigande) ankdammen, stuvas konflikten om klimatet in under neutrala termer. ”Klimatarbetet”. ”Klimatfrågan”. ”Klimaträttvisa”. Men precis som klassfienden har klimatbovarna namn, adress och telefonnummer. Precis som ”kvinnomisshandel” är ”klimatfrågan” inget som bara sker, och ”klimatarbetet” inte en process där mänskligheten kollektivt tar varandra i händerna och jobbar som en kraft mot ett gemensamt problem. Vi lärde oss att säga mäns våld mot kvinnor. ”Klimatkrisen” är kapitalets våld mot planeten.

Om vi ska förstå det kan vi inte tillåta oss några eftergifter för småborgerlighetens självspäkare, de som välkomnar sin undergång. Precis som alla reaktionärer identifierar de modernitet med kapitalism och kapitalism med modernitet. Och de viker sig för postmodernismen när de utmanar inte bara modernitetens idéer och påståenden – om att det finns en objektiv sanning eller en beständig och verklig verklighet – utan även modernismens själva materiella varande – elektricitet, infrastruktur, fabriker och kommunikationer. Det är en reaktionär utopi. Med Loesjes ord borde vi be alla som vill dö i antropocen att göra det nu, och lämna livet åt oss andra.