(2007)

Resan kommer att ta över fem timmar med bil. När hon såg den framför sig trodde hon att de skulle ha många politiska diskussioner, att hon, som trots sin plats i styrelsen är ganska ny i förbundet, skulle få möjlighet till att få veta mer om Europeiska Unionen, om nyliberalismen, och om de socialistiska ideal samtliga fem i bussen är anhängare av. Hittills har det dock inte blivit mycket politiska diskussioner. När Ebba kör föredrar hon att lyssna på P3. Jörgen brukar istället slå på någon av reklamkanalerna.

Ebba reser inte med vänner — ingen av hennes privata kompisar är egentligen intresserade av politik — utan med kamrater, ett ord som fortfarande känns lite främmande. ”Det har sina fördelar att vara med i styrelsen,” sade Jörgen när han erbjöd henne plats i den minibuss de alla skulle ta tillsammans, och som Ebba själv har kört under en del av sträckan. Det är hennes förbunds linje att Sverige bör lämna Europeiska Unionen, och att ordförandeskapet enbart tjänar till att ytterligare föra fram det de kallar för Bryssels nyliberala agenda. Ebba har ett sommarjobb på Konsum, men börjar inte förrän om en vecka. Hon kommer att ha gott om tid att delta på möten, demonstrationer, och träffa aktivister, förbundskamrater från Sverige och andra socialister från hela Europa.

De är sex personer i styrelsen, från tre olika klubbar, men Tobias har fått förhinder och kommer att ansluta sig till dem, och till de övriga medlemmar i distriktet som tar sig ned för egen maskin, först i morgon. Om Ebba skulle få ett plötsligt ryck och vrida ratten rakt åt höger medan de glider fram på motorvägen, spekulerar hon, skulle den efterföljande kraschen lämna Tobias kvar av förbundets ledning i distriktet. Hon tänker på de namnlistor de har liggande på hennes klubblokal, och tillika distriktsexpen, i Folkets Hus, på telefonsamtal efter telefonsamtal till inaktiva medlemmar, eller någon som har fyllt i en intresseanmälan för ett halvår sedan, och undrar om klubbarna — som just nu är åtta på papperet, varav tre, eller kanske fyra, kan sägas vara aktiva i någon mån — skulle återhämta sig från en sådan tragedi. Om Tobias i så fall skulle bli ny distriktsordförande efter Jörgen. Förmodligen skulle förbundet centralt få stiga in och organisera arbetet, ett tag i alla fall, tills de får en ny styrelse. Men hon skakar av sig tankarna. Det är ju inte som att hon skulle göra något sådant.

I bussens baklucka ligger förutom de fem styrelsemedlemmarnas packning också två lådor med flygblad och annat material. Propaganda. De har kommit överens om att under de kommande dagarna inte enbart slå ett slag mot borgarna och EU-anhängarna, utan också profilera distriktet, som faktiskt har kommit igång ganska bra i jämförelse med den svacka Ebba har hört att de var inne i under nittiotalet, då bara klubben i residensstaden uppehöll något slags svag aktivitet.

Ebba fyllde nitton år för två veckor sedan, och har precis tagit studenten. Hon är näst äldst i bussen — Jörgen ska fylla tjugo. Under sin tid i förbundet har Ebba förstått att hon kan lära mycket också av yngre medlemmar. Johanna, som sitter i baksätet, och verkar ha somnat, är till exempel bara sexton. Många av Ebbas före detta klasskamrater skulle nog rynka på näsan inför tanken på att lära sig något av en liten sextonåring, men Ebba uppskattar Johanna, som står för sina åsikter, och dessutom är en oerhört flitig organisatör. Johanna är typen som alltid verkar tänka på alla de små sakerna, som att hon har en mental checklista förberedd för varje tänkbar situation. Som nittonåring antar Ebba att det snart är dags att gå vidare till partiet, men hon är fortfarande ganska ny i organisationen, och vill dessutom inte ge upp gemenskapen i ungdomsförbundet.

Ett exemplar av den liberala lokaltidningen ligger på instrumentbrädet framför henne. Hon minns inte vem det var som tog med sig den, men den har en insändare av någon som kallar dem, de som reser till Göteborg för att demonstrera, för ”våldskommunister”. De skrattade gott när Jörgen läste upp den tidigare, med tillgjort gubbig röst: ”Dessa så kallade demonstranter ska alltså angripa polisen med stenar och käppar, och skydda sina kravaller med hemtillverkade sköldar.”

Redan ordet ”våldskommunist” signalerade att det rörde sig om en dåre, en sur högergubbe, eventuellt kristen, som aldrig skulle kunna övertygas utan bara kunde skrattas åt. De är raka motsatsen till våldskommunister, tänker Ebba. De ska protestera fredligt, och försöka skapa opinion mot de som verkligen står för våldet — den formuleringen är hon nöjd med, trots att hon är osäker på om den är hennes egen — nämligen EU:s polisstat och rasistiska politik. De står för demokrati och fred.

MK är hemma och jobbar. Han hade förmodligen följt med om han hade kunnat, tror Ebba, men han har nyss börjat vikariera och vill visa sig kapabel och arbetsvillig, så att de från ålderdomshemmens vikariepool ska fortsätta ringa honom och förstå att han är att räkna med. MK är inte med i förbundet än, och när Ebba träffade honom sa han att han aldrig har läst en bok. Men Ebba har hopp. Han har följt med på några demonstrationer, på första maj och så, verkar ha börjat ompröva några fördomar om politiskt intresserade ungdomar, och har faktiskt lånat med sig flera av de broschyrer som Ebba har tagit med sig hem från klubblokalen.

De är fem i bussen, fem personer mellan femton och nitton år, som alla står för demokrati och fred, men som också är medlemmar i ett förbund som har det klasslösa samhället och den socialistiska revolutionen inskriven i sitt principprogram. Som Ebba har förstått det ska inte det, pratet om revolution, tolkas bokstavligt, eller, rättare sagt, ska det inte tolkas som att de förespråkar en våldsam revolution. Det handlar mer om revolution i betydelsen kraftig förändring, om att ställa hela samhället på ända så att de som nu är förtryckta som löneslavar i stället får makten att omforma samhället på rättvis väg. De kallar sig oftast socialister, men flera av dem använder hellre ett ord som förbundet centralt verkar ogilla: kommunister.

Ebba är ju ganska ny, men läste Marx och Lenin, och kortare introduktionsböcker om marxismen, redan innan hon gick med i förbundet. Hon är medveten om att förbundets definition av den socialistiska revolutionen, och det lite luddiga pratet om revolution som en fredlig omvälvning, inte stämmer helt överens med marxismens definitioner. Men om den fredliga revolution de pratar om innebär en förändring av marxismen, är det en förändring Ebba tror sig stå bakom. Hon tycker att det känns skönt att kunna klargöra det i diskussioner, som till exempel med MK:s mamma, att de inte menar att de ska springa runt och vifta med kulsprutor. Sådant behövs inte i Sverige.

De hoppas på en bra uppslutning från distriktet nere i Göteborg. Det här är en sådan grej som även de mest passiva i förbundet deltar i, tänker Ebba, som redan för en månad sedan, och igen för en vecka sedan, ringde runt till flera gamla medlemmar och sympatisörer och uppmanade dem att komma med. Hon har svårt att förstå den slappa inställning somliga verkar ha till sitt medlemskap i förbundet. Antingen är man med eller inte, menar hon. Ebba jämförde de olika vänsterorganisationerna innan hon slutligen valde förbundet, inte för att det var störst eller råkade vara det enda som fanns i hennes stad, utan för att det var det som stämde bäst överens med hennes egna övertygelser. Hon går på alla möten hon kan ta sig till, även när hon är trött efter skolan, hellre skulle umgås med MK, har mycket att plugga, eller när hon egentligen hellre bara skulle vara hemma och se på teve. Hon blir extra glad när det kommer nykomlingar till mötena. Det får henne att minnas sitt eget första möte; hon hade skickat in en intressetalong, och stoppades helt enkelt i korridoren i skolan av Jörgen, som hon inte visste kände till hennes namn. ”Du är . . . såhär vänster, va?” var hans första fråga. Senare samma vecka gick hon till lokalen för första gången.

De stannar på en bensinmack för toalettbesök och bensträckning. Klockan är halv tolv på dagen, och de har redan kommit nästan halvvägs. De startade redan i gryningen. När de kommer fram ska de kontakta något slags organisationscenter som ska förse dem med billiga bäddar i någon av Göteborgs skolor, och Ebba ser redan fram emot att få vila ut sig på den luftmadrass hon har med sig, trots att hon gissar att hon inte kommer att kunna hålla sig från att först mingla lite och bara ta in atmosfären. Hon har aldrig varit i Göteborg.

Jörgen och Henry går en bit bort från macken, till ett sådant där smustigt dike som verkar omgärda alla bensinmackar, för att röka. Ebba köper en kycklingmacka. Bortom Jörgen och Henry, bakom diket men fortfarande innanför motorvägen, står en kombinerad träbänk-och-bord, och hon undrar vem som någonsin skulle kunna tänka sig att ha en picknick där. En tom vodkaflaska glänser på bordet. Den påminner om en liknande flaska som de fann krossad utanför residensstadens klubblokal en gång. Klubben delar hus med Anonyma Alkoholister, och de skämtade om den där flaskan. Efter mötet diskuterade de AA, och någon sa att det var som en miniatyr av det klasslösa samhället — alla är välkomna, svart och vit, hopplös och lyckad, rik och fattig. Henry reagerade då, minns hon, och förklarade, med argare ton än vad som kanske behövdes, att inget sådant som klasslösa öar existerande under kapitalismen. ”Mutualism”, var termen han använde, och Ebba var inte helt säker på att det var en korrekt beskrivning.

Men hon höll med honom, och imponerades över hans teoretiska slagfärdighet, när han argumenterade att det inte finns något enat samhälle, att allt, också AA var uppdelat i klasser, och att det inte nödvändigtvis låg något positivt i att hjälpa till exempel en rik utsugare eller en nazist att bli nykter så att han kunde fortsätta sin verksamhet.

Nu har alla kommit tillbaka till bilen, och hon säger till Jörgen att hon gott kan tänka sig att köra en bit till.

När de städade distriktsexpen i våras hittade de massor av gamla interntidningar och fotografier från demonstrationer, från tiden då förbundet fortfarande öppet kallade sig kommunistiskt och arrangerade gemensamma resor till ungdomsläger i Bulgarien och Jugoslavien. Några av de svartvita fotografierna, där ungdomar i hockeyfrillor och för korta skinnjackor viftar med fanor som man bara av sammanhanget förstår är röda, pryder nu väggarna i lokalen. På en del av dem skymtar staden fram i bakgrunden, och när Ebba såg det undrade hon om någon av dem bodde kvar, om de fortfarande var socialister. Hon skulle vilja veta hur de ser på sitt engagemang nu, som trettio- eller kanske fyrtioåringar.

På näst sista sidan i varje nummer av distriktets gamla interntidning fanns en spalt som hette ”Röd Humor”, med skämt och vitsar från och om de gamla öststaterna. En del lät som hämtade direkt ur anti-kommunistisk propaganda, och Ebba antog att de var med som något slags självironisk gest. De har inte längre någon interntidning för distriktet, men har pratat om att kanske starta upp en igen när klubbarna är lite mer stabila. Det mesta sköts ändå över nätet nu, sedan Johanna har ordnat en egen hemsida för distriktet och skaffat officiella mejladresser för alla klubbarna. Om de startar en tidning planerar de att också återinföra ”Röd Humor”-spalten. Skämten därifrån blev något av en succé, spreds snabbt i distriktet, och kamrater i flera av klubbarna kan nu flera av dem utantill. Medan de susar fram genom Sverige berättar de om vad Castro sa hos frisören, om när Gorbatjov kom till himlen, och om hur en cykeltävling mellan en ryss och en amerikan rapporterades i Pravda.

Ebba var sju år gammal när muren i Östtyskland föll, och minns mest Gorbatjov som en gubbe med ett födelsemärke på huvudet. Johanna är ju ännu yngre, och kan knappast ha några egna minnen av Sovjetunionen, men återberättar ändå med entusiasm skämt efter skämt.

På Jörgens förslag försöker de sedan komma på nya vitsar, och en kontemplativ tystnad sänker sig över bussen medan alla försöker tänka fram mer aktuella ämnen att skämta om.

”Något om Nordkorea?” föreslår Henry.

”Kim Il-Sung kommer in på en bar med en anka under armen . . .” börjar Jörgen, men fortsätter inte upplägget.

”Fan vad, jag vet inte, så stalinistiskt,” säger Anders. Anders är nyast i styrelsen, medlem i klubben i distriktets näst största stad, och var, vilket Ebba tycker är lite spännande, tidigare medlem i ungdomsförbundet till ett stalinistiskt småparti, en del av det Ebbas förbund kallar för ”extremvänstern”. Stalinistpartiet hade tidigare ett ganska starkt fäste i Anders stad, men vittrade sakta bort, och när det i stort sett bara var han kvar gick han över till Ebbas förbund. I början gick det rykten om att han inte riktigt hade brutit med stalinisterna, att han kanske bara kollade in deras förbund för att rapportera tillbaka till sina extremvänstervänner, men med tiden har dessa misstankar fallit, och han är numera ordförande i sin lokalklubb och styrelsemedlem. Han går i andra ring på gymnasiet.

”Farc . . . något om Farc?” funderar Johanna.

Farc är en av de befrielserörelser förbundet stödjer runtom i världen. Artiklar om den colombianska gerillans kamp och övergreppen mot mänskliga rättigheter i landet återfinns ofta i förbundets tidning, och flera av medlemmarna — dock ingen i Ebbas distrikt — har dessutom rest ned till Colombia för att möta de solidaritetsorganisationer och –projekt de samlar in pengar till. Att Farc för en väpnad kamp är inget som skyls över. Den allmänna inställningen verkar snarare vara att det är berättigat, ja, behjärtansvärt. Colombia är en repressiv stat, nästan en militärdiktatur, enligt de artiklar Ebba har läst, och det sätter ju frågan om våld i ett helt annat ljus. Det är ju självförsvar — förhållandena Farc arbetar under, och som har gjort att de har tagit upp vapen, kan inte bara föras över till kampen i Sverige. Johannas idé om Farc-skämt vinner dock inget gehör, framförallt eftersom de vet så lite om Colombia.

”Jaja,” säger Johanna till slut, ”men när vi träffar alla i Göteborg måste vi komma ihåg att fråga om de har några skämt, och skriva ned dem för tidningen.”

En annan del av mobiliseringsarbetet var ett öppet möte om demonstrationerna, på klubblokalen i residensstaden. De hoppades på stor uppslutning, gjorde på Johannas initiativ i ordning en lista för gemensam transport ned till Göteborg, för att kanske hyra en buss om de fick ihop tillräckligt många, och de bjöd till och med in de båda lokaltidningarna. Runt trettio personer dök upp, men de lyckades inte värva några nya medlemmar eller få någon att skriva upp sig på transportlistan. Inga reportrar dök heller upp, förutom två killar från någon slags oberoende nyhetsplats på nätet.

”Henry, när åker du till England, förresten?” frågar Anders.

”Inte förrän i september. Jag ska jobba . . . hela långa sommaren först,” svarar Henry. Han ska vara utbytesstudent.

”Hoppas att klubben klarar sig utan dig,” säger Ebba, och det låter lite mer vänskapligt än hon hade trott, så hon lägger till: ”Jag menar, med all organisering, och så.”

”Vi får hoppas det,” säger Henry.

Förbundet har ingen direkt motsvarighet i Storbritannien, och de diskuterar en stund vilken organisation Henry kan gå med i där borta. Han har varit med länge, trots att han bara är sjutton år, och de flesta i bilen tar det för en självklarhet att han ska fortsätta vara politiskt aktiv under sitt utbytesår. Men Ebba är osäker. Hon känner på sig att Henry inte är helt nöjd med förbundets politik, en misstanke hon baserar på korta ordväxlingar hon ibland hört mellan honom och Jörgen, och på de många politiska diskussioner där Henry ofta verkar säga emot förbundsstyrelsens linje.

”England ska ju ha Europas bästa vänster, så du kan ju skriva några rapporter eller artiklar om det,” föreslår Jörgen, något Henry lovar att göra.

Insändaren i lokaltidningen är inte den enda kritik demonstrationerna har mött såhär redan innan de har satt igång. Ledarartiklar och löpsedlar har under de senaste dagarna allt mer intensivt förutspått våldsamheter, och MK:s mamma verkade orolig när Ebba berättade att hon planerade att åka ned. De har inte pratat så mycket om det där än, alla är med på linjen med fredliga protester. Anders, som känner några av anarkisterna, har sagt att de säkert kan ställa till med bråk, men det är ju inget som Ebba behöver bekymra sig om. Hon kan inte förutspå vad andra demonstranter ska göra, förklarade hon för MK:s mamma, utan bara se till att hon själv gör vad hon kan för att deras budskap ska nå fram. Visst, media kanske blåser upp något slags skandalstämning, men så länge de håller sig lugna och fredliga kommer de inte att ha något att skämmas över.

Vid kvart över tre svänger de in vid ett stort köpcentrum för att äta lunch. Henry föreslår McDonald’s, något som avfärdas av Johanna.

”Vet du inte att de skövlar regnskog?” frågar hon indignerat.

”’Ronald McDonald, barnens vän — skövlar en regnskog när barnen gått hem’,” säger Jörgen. ”Men du har rätt,” fortsätter han, vänd mot Johanna, ”vi demonstrerade ju för fan mot dem när de öppnade i stan.”

”Tror ni att Burger King är så mycket bättre?” frågar Henry. Han börjar argumentera: det finns inga goda kapitalister, man kan inte handla bort kapitalismen. Ebba känner igen tonen och är rädd att han inte kommer att ge med sig, att det kommer att bli gräl. De andra argumenterar emot, men efter några minuters upphetsad diskussion höjer Anders rösten:

”Kan vi inte gå till en pizzeria, då? Jag vill bara käka.”

Både Henry och Jörgen rycker på axlarna, de har redan upprepat samma argument ett tag, och en kvart senare sitter alla fem med varsin pizza framför sig. Henry dricker Coca-Cola, och har valt ett glas med det hatade läskföretagets logotyp. Förmodligen, misstänker Ebba, för att ytterligare irritera Jörgen, som dock inte tar upp diskussionen igen. Efter maten går hon till en telefonautomat och ringer MK. Det är hans mamma som svarar.

”Hej, Sirka,” säger Ebba, ”jag tänkte bara höra om MK är hemma.”

MK:s mamma får en varm röst.

”Vad kul att du ringer, Ebba! Nej, Mattias är inte hemma, han är och jobbar.”

”Han sa visst att han skulle det, jag tänkte bara kolla . . .”

”Ja, han stack när de ringde, någon gång i morse.”

”Så du är hemma?”

”Ja, jag är faktiskt ledig idag. Hur går det för er?”

”Vi har stannat för att äta nu, men vi är framme snart.”

Efter några uppmaningar om att inte köra hela sträckan själv, att vila när hon kommer fram, och att vara försiktig, hör Ebba att MK:s lillebror kommer hem, och de avslutar samtalet. Han måste vara i samma ålder som Henry nu, tänker Ebba, och gör en minnesanteckning om att försöka pumpa MK på information om hur lillebrodern står politiskt. Men det kanske är bäst att värva MK först, tänker hon sedan.

Det blir Jörgen som kör nästa sträcka, och eftersom Johanna och Anders sover, och Henry verkar sura, tar Ebba upp den roman hon lånade av MK:s mamma redan i våras, men som hon inte riktigt har kunnat ta sig tid med. Hon hade med sig den till skolan en dag, och när hennes historielärare råkade få syn på den frågade han henne varför hon läste ”sådana där kommunistböcker”.

Det är förmodligen en kommunistbok. Ebba vet att MK:s mamma är en gammal kommunist, även om hon inte har varit aktiv på många år. Pappret är gulnat, och på första uppslaget står det ”Sirka Fahlström, 1977”, med sirlig handstil. Boken handlar om en strejk i avfolkningsbygden. Ebba läser av princip aldrig baksidorna på böcker, något hon menar förstör spänningen, istället slår hon slumpmässigt upp tre ställen i boken, läser en mening eller ett par ord, och läser sedan hela boken om det gav ett positivt intryck. I det här fallet har ju MK:s mamma själv rekommenderat boken, som hon sa hade gjort ett starkt intryck på henne, även om hon inte sade sig minnas särskilt mycket av handlingen.

Hon har inte kommit tillräckligt långt för att kunna avgöra om historien baserar sig på en sann händelse eller ej, och vet heller ännu inte om strejken segrar. Men trots det lite gammaldags språket och att alla huvudpersoner är män gillar hon boken än så länge, speciellt på grund av skildringarna av vanliga arbetare, något hon inte har sett i andra böcker. Hon tycker om att läsa beskrivningarna av olika människors arbetsdagar och liv, och funderar på hur hennes eget arbete i affären skulle kunna skildras i en bok.

Det finns ett kommunistiskt parti, eller något slags grupp, med i handlingen också, och förslagen om vägen framåt för strejken, som publiceras i gruppens tidning, verkar ständigt diskuteras av de strejkande.

Hon gillar boken trots att hon inte känner igen sig eller sin egen politiska aktivitet i skildringen av kommunisterna. De samlar in pengar till en strejkfond, trycker extranummer av tidningar och verkar ha medlemmar lite här och var i samhället. Förutom en advokat, som erbjuder sina tjänster gratis till strejkkommittén, och en och annan kvinnlig aktivist, är alla kommunisterna i boken industri- eller grovarbetare. Ebba ser sig om i bilen. De fem, plus Tobias, representerar kanske totalt femtio medlemmar i distriktet. De har få arbetande medlemmar, och få medlemmar på de praktiska gymnasieprogrammen. Sedan Ebba gick med har de drivit flera internationella kampanjer (Colombia, Palestina), men har ännu inte — såvitt Ebba vet — haft vetskap om någon strejk i distriktet. Hon drar sig minnes något Henry sa, att de ”saknar implementering i den lokala arbetarklassen”. Men även om de hade det, tänker Ebba, även om de värvade ett gäng unga arbetare som sedan hamnade i en strejk, har hon svårt att föreställa sig att de skulle tas på allvar om de, liksom kommunisterna i boken, gick till ett strejkmöte och talade om revolutionen. Förbundet har visserligen en tidning, men den handlar mer om musik och internationella frågor än om lokala kampanjer.

När MK:s mamma pratar om sin tid som kommunist brukar hon alltid säga att ”det var en annan tid då”, att alla liksom var vänster på något sätt. Det måste ha varit så mycket lättare då, tänker Ebba. Men å andra sidan — så mycket lättare att glida ur igen om man går med när det är lätt. Hon organiserade sig inte för att det var någon slags vänstervåg, för att alla andra gjorde det. Och därför, tänker hon, kommer hon inte heller att glida ur lika lätt. Om startpunkten är lågvatten blir man liksom inte lika lätt desillusionerad, som alla de där före detta sextiåttorna.

Samtidigt som hon inte känner igen sig i de allvarliga, grovarbetande kommunisterna i romanen blir Ebba irriterad när hon hör folk säga att hennes förbund bara är ett gäng fjortonåringar i palestinasjalar från medelklassen, att hennes engagemang bara är en ungdomsgrej. Bara för att ni gav upp, vill hon svara, betyder det inte att jag tänker göra det. Visst har en del medlemmar palestinasjalar, och de har säkert en del medlemmar från vad en del kallar för medelklassen, men Ebba är ändå ganska säker på att i alla fall medlemmarna i hennes distrikt har ganska vanliga bakgrunder. Inga fabriksarbetare kanske, men söner och döttrar till vårdbiträden, lärare, kommunala tjänstemän eller bönder.

Något hon känner igen sig mer i från romanen är gemenskapen. Det är i mycket mindre skala än sjuttiotalskommunisterna, och hon har kanske inte fått några närmare vänner, men när hon är tillsammans med andra förbundsmedlemmar känner hon att hon är bland kamrater, att de försöker uträtta något bra. Hon trivs, ja, hon kanske rentav skulle säga att hon är lycklig. Det tänker Ebba på när de närmar sig Göteborg.

Alla är vakna nu, och Jörgen och Johanna börjar gå igenom planerna för de kommande dagarna, trots att alla redan kan dem i stort sett utantill. De pratar om övernattningen, om att de ska hålla sig nyktra, om banderollen de har med sig, och om hur de ska lyckas pricka in alla intressanta möten och seminarier. Minibussen tillhör Jörgens mammas kille, och han ska ta den till Stockholm när toppmötet är över. Ebba, som ska transportera hem intäkter från tidnings- och knappförsäljning, har redan köpt en tågbiljett.

När de kommer in i Göteborg stänger Jörgen av radion. Det känns lite högtidligt, nästan allvarligt.

”Nu börjar det,” säger Johanna.

”Dags att visa Europa vad vi i Sverige tycker om EU,” säger Ebba.

”Och ha kul!” säger Jörgen.

* * *

Fyra dagar senare sitter Ebba och Henry på ett fik på centralstationen. Henrys jeans har revor på knäna. Det är rena turen att Ebba har kvar sin tågbiljett hem. Hon darrar fortfarande när hon lyfter sin kaffekopp, kan inte skaka av sig minnena från Avenyn, Hvitfeldska, Skeppsbron.

”Bara kolla på det här!” säger Ebba. Hon bläddrar i en av de två kvällstidningar de har köpt. ”’Organiserat, välplanerat och brutalt gav sig hopen på de poliser som försökte skydda mötet. Göteborgs sjukhus meddelar att de fortfarande vårdar sjutton poliser för skador från gatstenar, påkar och brandbomber.’ Inte ett ord om hur polisen angrep oss! Inte ett ord om alla demonstranter som skadades, om den där tanten som de bara slog ned, fortsatte slå och slå på medan hon låg på marken.”

”Så är det,” säger Henry, och tar en klunk av sitt kaffe.

”’Så är det’? Det är ju fan skandal. Vi får hoppas att förbundet kommer med ett bra svar på all den här skiten.”

”Tror du det, eller? Hoppas inte på för mycket . . .”

Henrys trötta svar gör Ebba ännu argare.

”Du, jag är trött på ditt skitsnack om förbundet — om våra kamrater. Vi var ju massor av folk där från distriktet, från hela landet, när polisen attackerade.”

Henry rycker på axlarna.

”Vad är det med dig,” fortsätter Ebba, kan inte sluta nu när hon har börjat, ”ska du hoppa av politiken?”

”Inte politiken, kanske,” säger Henry. ”Förbundet är en annan sak. Jag har träffat lite folk här i Göteborg, folk med bättre idéer . . .”

”Anarkister?”

I stället för att svara rycker Henry åt sig tidningen Ebba läste ur.

”’De här dagarna’,” läser han ur tidningen, ”’kommer att gå till historien som dagarna då en hel generation unga, svenska vänsteraktivister tappade sin tilltro till staten, till polisen, till rättssamhället.’” Han tömmer sin kopp. ”Jag måste till bussen, i alla fall.”

”Jag väntar på Jörgen,” säger Ebba. ”Men vi ses i veckan, då.”

Hon tänker på diskussionerna de hade innan toppmötet. På hur hon någonstans, trots den marxism hon har studerat, ändå trodde att polisen fanns där för att skydda sådana som henne. Att man inte hamnade i problem om man inte själv var våldsam. Hon tänker på fraser som ”statens väpnade här”.

När högtalarna ropar ut att Ebbas tåg står på perrongen har Jörgen fortfarande inte dykt upp. Hon stoppar ned tidningen i sin väska, där det nu finns gott om plats — hon blev av med sin luftmadrass och sovsäck för två dagar sedan. Medan hon släpar ryggsäcken till tåget tycker hon att folk stirrar på henne. Ingen säger något, men blickarna räcker mer än väl för att förmedla deras känslor: Stenkastare. Kommunist. Huligan.

”Ebba!”

En röst får henne att vända sig om just när hon ska gå på tåget. Det är Jörgen, med deras lilla kassaskrin i handen.

”Pengarna,” säger han, och hon tar emot det. ”Förlåt att jag är sen. Förbundsstyrelsen hade extrainkallat möte.”

”Hur gick det?”

”Jag kanske kommer att bli ersättare!”

Han låter stolt, och Ebba förstår att han förväntar sig att hon ska bli imponerad.

”Grattis,” säger hon, men låter inte övertygande. Hon går upp på trappan till sin tågvagn. ”Men hur gick det . . . politiskt? Vad säger kamraterna i styrelsen?”

”Uttalanden är redan utskickade till pressen och upplagda på hemsidan.”

”Och . . ?”

”Vi fördömer våldet.”

”Vilket våld? Vems våld?”

”Vad tror du? Stenkastningen, kravallerna, skadegörelsen på Avenyn, allt det där.”

Ebba tar ett steg bakåt, tappar nästan balansen.

”Polisens våld, då?”

”Polisen gjorde ett bra jobb under förutsättningarna. Det kanske var några övertramp —”

”Några övertramp? Vad snackar du om?”

Jörgen verkar inte förstå vad hon menar. Det är som att de befinner sig i helt olika världar.

”Vad var det den där insändaren sa,” fortsätter hon, ”’käppar och hemtillverkade sköldar’?”

”Ja,” säger Jörgen, ”just sådant som Anders anarkistpolare hade. Just det som gjorde att polisen var tvungen att ingripa.”

”Har du glömt att Anders fortfarande ligger på sjukhuset? Du var inte där när polisen attackerade. När polisen attackerade först, oprovocerat. Om vi hade haft lite mer käppar och sköldar, om vi hade haft ett mer organiserat försvar, hade Anders kanske varit på det här tåget istället för på sjukhuset.”

”Du låter som en anarkist,” är allt Jörgen svarar. Någonstans hörs en vissla; det är dags för avgång.

”Kanske det. Men det är jag inte.”

Tåget börjar rulla, och medan Ebba går in i kupén hör hon Jörgen ropa något utanför, något om ett möte på onsdag.

Det är alltså så det är, tänker hon. Alla, hela pressen, alla politiker, är emot oss. Och Jörgen och revolutionärerna i förbundsstyrelsen svarar med att tacka polisen. Hon ser bilder från de senaste dagarna framför sig: poliser som slår med batonger mot sittande demonstranter, som stormar skolor med sovande ungdomar, som skjuter in i folkmassor, som skriker hora, skriker sitt ned, skriker kommunistjävlar. Förhoppningarna de hade under resan ned, alla planer de hade . . . hur kunde de vara så barnsliga?

En man i sätet mittemot stirrar ogenerat på henne, låter sin blick glida över hennes kläder, hennes kropp, väskan hon har ställt på det tomma sätet bredvid sig. När hon ser att han drar andan, verkar förbereda sig för att fråga något, tar hon upp sin bok.